Vissnandets koreografi är titeln på Lotti Ringströms poetiskt förtätade utställning – reducerad till form och föreställningsvärld, samlad till tid och tanke. Målningarna är daterade från den 4:e till den 13:e augusti 2014, och orten är Brantevik i Skåne. Ändå infinner sig en känsla av tidlöshet: åren går, timmarna består. Orten kan egentligen befinna sig var som helst, och för vem som helst – en reflektionens allmängiltighet i vissnandets koreografi.

"I tiden är allting möjligt och i rummet allting förlåtligt; livet är bara en tillfällig last", skriver Djuna Barnes i den mästerliga romanen Nattens skogar.
     Lotti Ringströms målningar bärs av ett likartat reflekterande. Tiden och rummet är reversibla; Brantevik är snarare en minnesbank än en geografisk position. Här finns en viss likhet med, eller snarare en återkoppling till den österländska teorin om "hängiven närvaro" (Zen). I Ringströms fokuserade målargärning existerar ingenting utanför bildens rum. Blicken är stadigt fäst vid de kvarvarande växtdelar som gradvis är stadda i förmultning. Genom den exakt daterade raden av nupunkter formas känslan av tid, av observerbar förändring.

Lotti Ringström är en mästare på att reducera utan att göra avkall på detaljnivå eller variationsrikedom. Ibland ges mellanrummet en huvudroll, ibland själva bladen och grenarna. Mot den infärgade aluminiumplåten framstår penseldragen som fysiska ting, som objekt väl utbytbara mot verklighetens motsvarigheter. Man kan se färgstråken som intrikata strukturer, som ett slags skulpturala tankemodeller med vars hjälp Ringström försöker inringa själva flyktigheten. Bladen blir till pärlor och korallband, till smycken av bärnsten och ametist. Det förflutna förädlas till minnen.

Stockholm 2018-02-21 © Leif Mattsson