Att para ihop Olle Schmidt och Niklas Eneblom kan ha sin egen logik, och jag säger inte att så är fallet i den aktuella utställningen på Galleri Thomassen, men…
     Ur perspektivet före, under och efter ser jag Niklas Enebloms bästa verk som laddade med en sorts tillståndsenergi. Man kliver in i handlingen antingen före något ska hända eller efter att något har hänt och den känslan överskuggar ögonblicket som fångats på bild.
     Med Olle Schmidt är det precis tvärtom. Där händer det nu. Vi är under. Koncentrerad högenergi sprutar ut ur skorstenar, hattar och lägereldar och färgen armbågar sig ivrigt fram mot dukens allra yttersta lager. Titta bort och det är försvunnet. Det var i alla fall med den tillyxade grundtanken jag klev in i galleriet.

Ellen fashion © Niklas Eneblom

Niklas Enebloms del i utställningen består av en serie om nio mindre målningar kallade Meangirl Girlfight, var och med en tillagd parentes, och är baserade på en detalj ur en äldre målning, Full moon party, där två kvinnor slåss. Bildserien visar scener där unga kvinnor antingen är på väg in i ett slagsmål, (Ellen fashion); slåss, (Grassy knoll) – en bild lika koreograferad som komponerad; eller beskriver ett efterspel, (Curiosity), med ett dramatiskt perspektiv såväl bild- som berättarmässigt.
     Filmparallellen är ofrånkomlig: formatet motsvarar 16:9, ljussättningen artificiell och bilderna hänger i ett eget rum som på en remsa.
     Niklas Eneblom har i Meangirl Girlfight valt att visa vad som verkligen sker. Färgen är fortfarande huvudsakligen nedtonad och urblekt men det som i andra verk händer i bildkanten eller bara antyds spelas här upp framför våra ögon, dokumentärt och med alla tidsutsnitt närvarande: före, under och efter.

Architect trials © Olle Schmidt

Olle Schmidts berättande är mer rakt på men inte mer direkt för det. Det finns ett magiskt element i många bilder, och obegriplighetsmyllret i Messenger’s message och Architect trials landar precis där man vill. Omvänt, där jag känner att magin saknas, som i Local artist exhibition tappar jag intresset. Sedan finns det verk som ser ut som om Olle Schmidt tröttnade lite på att vara Olle Schmidt och hittade en nödutgång på baksidan som han kunde kliva ut igenom, titta upp mot himlen och kanske röka en cigg innan han klev tillbaka in i Olle Schmidt igen.
     Under den stunden målade han kanske Before the storm, som totalt domineras av en himmel som inte står en naivt målad altartavla i en landsortskyska efter och där all schmidtsk aktivitet pressats ned till bildens underkant, och Moon trip, där Schmidt öppnat dörren på vid gavel mot den tyska 1800-talsromantiken.

Niklas Eneblom och Olle Schmidt har inte sällan jämförts med andra konstnärer, Edward Hopper respektive Peter Doig är väl de namn som förekommer oftast. Men det som gläder under utställningen på Galleri Thomassen är att kunna jämföra Eneblom och Schmidt, inte med några andra utan med sig själva, och att se två konstnärer som både bekräftar sin identitet men också har en ambition att ta ett kliv utanför ramarna.

Göteborg 2018-04-26 © Olle Niklasson