Plötsligt uppenbaras en stormvind av tystnad i Fredrik Söderbergs nogsamt utmejslade och ödesmättade mytologi. Med bibelcitat hämtade ur Jobs bok 38:4 och 38:22 har han sökt upp guden eller djävulen i detaljerna. I storformat dras några utvalda punkter eller ackord upp ur akvarellernas skildrade helveten på jorden.
    Guden dånar ohörbart och uppmärksammar om sitt skapande företräde: ”Har du skådat dödens portar, portarna till det yttersta mörkret? Kan din tanke fatta jordens vidd?” Den tvivlande människan mästras till övertygelse och tro. Men tankens överbyggnad bakom Fredrik Söderbergs inte alldeles okomplicerade verk, ger flera ingångar. De bjuder ett växelspel med döden och ondskan som metaforiska förlösare.

Sol och stål, akvarell, 132x239 cm © Fredrik Söderberg (Klicka på bilden för högre upplösning)

Central i utställningenär i mina ögon akvarellen med lager på lager av svärta som hämtat titeln från den hyllade författaren, fattigläkaren och starkt kritiserade antisemiten Célines roman ”Resa till nattens ände”. Här skådar man in i ett bottenlöst mörker som samtidigt kanske återkastar eller speglar den okända marken inom den resande själv.
     Titeln Sol och stål, och det groteskt våldsamma myllret av rituella heders- och självmord, är i sin tur hämtade från japanske författaren Mishima som parallellt med västerlandets studentrevolter 1968 bildade en extrem högernationalistisk motsvarighet och som begick seppuku (harakiri i talspråk) som del av sin aktivism.

I utställningens ackompanjerande bok skriver konsthistorikern Craniv Boyd om besatthet (de febrila omtagens mutationer) och tecknar en bakgrund till Fredrik Söderbergs kulturhistoriskt grävande konst. Fredrik Söderberg rör sig som tidigare i det som vi helst vill betrakta som tvivelaktiga kulturella utmarker – i ultrahögerns hjältemytiska ovärldar. Problemet är dessa tankestråks försåtligt gradvisa men snabba politiska rörelser in mot kulturens finrum idag.

Helst bör man klara att snitta sig i magen lodrätt, vågrätt och även avsluta med att skära av sig huvudet för därmed dölja smärtans minspel. Samurajernas hederskodex (Krigarens väg) liksom ondskans ackord är knappt uthärdliga, men Fredrik Söderberg må ha hittat en metod för att undergräva det. Han lånar från japanska mästare sina förebilder och låter dem utmana gränserna för vad som kan anses förebildligt. Metodiskt och strängt precis likt akvarellens väsen läggs lager till lager. Jag funderar över tekniken där de ljusare partierna under resans gång sparats ut för att kunna lägga bakgrunden av koagulerat blod, eller rymden utanför en mänsklig atmosfär.
     Tankarna går förstås till kyrkomålarnas och särskilt Boschs helvetesskildringar, men varje enskild detalj blir också utspädd och griper tag i sin nästa som ett matematiskt underliggande mönster och förklaring till alltings mått.

Stockholm 2018-04-24 © Susanna Slöör