Det finns en smak av längtan, av minnesblek sommarsol, över Michael Söderlundhs målningar. Det är som att sitta i knät på farfar och andaktsfullt lyssna till berättelser från tider och världar som för länge sedan upphört att existera. Och ändå står de fram i det klaraste, mest vitbländande ljus. Glömskans patina visar sig i omtag och laseringar; den mjuka penseln skjuter varsamt fram tingen till förgrunden, markerar och betonar deras nytta och nödvändighet.
    Berättelsen omsluter lyssnaren, som träden i målningen Inrullande kvällslandskap. Också himlen sluter sig, liksom vägen. Som näsvisa utropstecken mot den lutande horisonten trumpetar molnformationerna i tretakt. I övrigt är det alldeles stilla.

Väntan på snälltåget © Michael Söderlundh

Jag kan inte undgå att återkommande tänka på Prousts inkännande resonemang kring minnet och dess kvardröjande spår, när jag ser Michael Söderlundhs målningar. Här finns tecknen för tid, en återkoppling till tankar som gått förlorade. Man talar exempelvis numera sällan om snälltåg, men i barnets minnesbank är det fortfarande ett alldeles särskilt snällt tåg. Väntan på detta, gående av och an på frusna perronger, var alltid lika mystiskt och storslaget – precis som i Söderlundhs målning Väntan på snälltåget.

Den bästa delen av minnet är beläget utanför jaget, skriver Proust. Det kan vara en vindpust eller lukten av en vinterbrasa som utifrån bearbetar vårt medvetande. I så hög grad förleder känslan minnet att dess uppkomst tycks komma inifrån oss själva. Bra måleri har den förmågan, goda berättelser likaså. Borges har den förmågan, liksom Proust.
     Michael Söderlundh sällar sig till skaran som en recitatör i minnets tjänst, som en snälltågskonduktör som klipper drömbildsbiljetter. Men lika lite som man omöjligen kan ana skönheten i ekorrens luftsprång om man håller fast den i svansen, lika lite kan man fånga en målnings förnimmelseverkan med blanka ord. En rest finns alltid kvar för det innersta rummet, för det privata, för eftertanken. Det gäller i allra högsta grad också för Michael Söderlundhs bildberättelser.

Stockholm 2018-02-07 © Leif Mattsson