När den amerikanska kompositören Steve Reich publicerar sitt verk Drumming (1970-71) inleds en omvälvande tid inom den internationella konstmusiken; minimalismens första musikaliska mästerverk är fött. Repetitiva rytmslingor i konstant fasförskjutning frambringar känslan av stillastående rörelse – en närmast omöjlig ekvation, och för sin tid enormt revolutionerande.
     Inom bildkonsten leder Donald Judd och Sol Lewitt (med helt olika premisser) minimalismen vidare bort från det man såg som ytlig kommersialism och visuell lättviktighet – eller rent av lättsinne.

Vid mötet med Helén Svenssons verk Mellantid uppstår en minnets rikoschett från Steve Reichs Drumming, som om det vore partituret till hans verk. I de två målningarna representerar var fyrkant en timme och i var målning adderas det till sexton månader. Ett rytmiskt (not)teckensystem är introducerat som i sin avskalade men också djupt komplicerade struktur både fångar och gäckar blick och perception. Det kan kanske beskrivas som en visuell mix mellan dödahavsrullarnas kryptiska teckenbild och det självspelande pianots gåtfullt stansade hålkort.

In ut i, h 60 cm, 2018 © Helén Svensson

Helén Svenssons verk bär alltid renodlingens signum, en klarhet som kom till sin fulla rätt på Konstakademien 2015. I det stora Galleri Väst kunde hon arbeta med pauseringen och det rumsliga nolläget – i kontrast till de enskilda verkens koncentration av delformer och uttryck. På Galleri Fagerstedt är förhållandena något annorlunda; verken ter sig här mer som samtalande med rummet snarare än som entiteter. Men med Helén Svenssons minimalistiska integritet är det inte av avgörande betydelse; här finns en självbärande koncentration i varje enskilt verk.

Det instrumentella – minimalismens ständiga aber – måste dock hållas på armlängds avstånd om verk i den traditionen ska kunna bära personlighetens signum. Och eftersom "personlighet" vid tiden var ett föraktat begrepp måste den daterade teoribildningen förkastas.
     I objektet 16 287 punkter sker detta. Där blir hantverket som mänskligt attribut både tydligt och talande; förskjutningar och inexakthet berikar helheten, där liksom i de nyss nämnda målningarna Mellantid.
     I den minutiöst utförda blyertsteckningen Varse, där man möjligen kan läsa in en blinkning till Sol Lewitt, ges teckningen en helt egenbärande form och uttryck – särskilt vid närstudium. De minimala och helt asymmetriska blyertsovalerna bygger med närmast textila övertoner gemensamt upp den exakta cirkelns figur och begränsning. Det är intrikat, som en bibringad kärleksförklaring till två diametrala begreppsvärldar – den precist matematiska och den ofullkomligt mänskliga.

Stockholm 2018-12-12 © Leif Mattsson