Thurfjells objekt är en slags skruvade fornlämningar. Som resenärer i tid är de långväga främlingar i miljön där de nu råkat hamna. De två utställningsrummen är nedsläckta som museisalar för ömtåliga föremål. Spottarnas riktade ljus får dem att träda fram ur dunklet och ta plats likt skådespelare på en scen.
     Närmast fönstret ut mot gatan står Giant, några stenblock staplade till en människoliknande hög. Så här såg kanske den första monumentalskulpturen ut, rest för att markera någon grav eller gud.
    Och bredvid ligger Sign, möjligen det första tecknet av människohand. Två kvistar formade till en pil pekar vartåt man ska gå, i det här fallet in mot första rummets högra hörn. Där står Stick Man, en grenklyka ställd på ändtopparna så att den liknar en giacomettitunn figur. Armarna markeras av en horisontell gren, precis som i Memorial intill, ett litet pinnkors som även det är ställt direkt på golvet. Båda verken utstrålar sårbarhet. En besökare upptagen av sin smartphone kan i en handvändning trampa sönder båda två.

Sign, 2018 © Johan Thurfjell

Det inre rummet domineras av The 3d Age, en humanoid stubbe med två hål i ögonhöjd. Den som går runt upptäcker att stammen är ihålig och att det borde gå att krångla sig in där som i en maskeraddräkt.
     På ett litet hyllplan mot väggen bakom står Landmark. Till skillnad från de andra verken är det inte gjort i skala ett till ett. Det är inte heller någon slags fornlämning utan ett träd ovanpå en jordkub som döljer dess rotsystem.
     För den existentiella upplevelse utställningen förmedlar är det betydelsefullt hur Thurfjell förhåller sig rent mimetiskt till det han gestaltar. Med stor realism skulpterar han fram en sten samtidigt som det skiner igenom att materialet är papier maché och bumlingen kan blåsa iväg ifall det blir korsdrag. Inte heller kvistarna är äkta utan tillverkade av gips och lera. Föremålets fasthet ersätts av kulissens immaterialitet. Tom och ihålig är den samtidigt öppen mot en inre värld.

Stockholm 2018-01-24 © Bengt Jahnsson-Wennberg