Vid en spaning ut i den digitala omvärlden finner man snart en intervju med den amerikanska konstnären Patricia Treib. Som dotter till en urmakare stammar hennes ursprungliga konstnärliga inspiration och föreställning om ateljéarbetet utifrån stämningen i faderns verkstad. Urmakeriet har långa anor som förbindelse mellan hantverk, konst och vetenskap.
     Tiden i sig är en mångbottnad form för den levandes upplevelse av skilda tempon, av spänning och tristess, cykliskt verkande såväl som linjärt. Den lånar sig lätt till att beskrivas som rörelse och varför då inte låta uttrycka sig som i Patricia Treibs, tidsmässigt forcerade måleri. Genom Treibs händer möter den ornamentala stillheten den kalligrafiskt snabba ansatsen, möjligen skulle man kunna tänka på en kurbitsmålande "Bondmatisse", dekorerande gårdarna under sina promenader.

Installationsvy © Patricia Treib

Men Treib är en amerikansk målare och det är spännande att se hur bitvis annorlunda traditionen utvecklat sig jämfört med den europeiska. Dekorationen och den koreograferade penseldansen genomförs mer programmatiskt och knappast improvisatoriskt. Hennes målningar är repeterade i förväg, i skisser och i mindre format. Arbetet sker sedan i ett svep utan utrymme för misstag eller spontana tempoväxlingar, där justeringar måste genomlevas och bestämmas i stunden. Kompositionerna är distinkta, avklarnade om än i vissa fall något överlastade. De tydligt stämda och koncentrerade färgvalen bidrar till att hålla samman händelserna. Emellanåt verkar formerna vilja rymma utanför den trångbodda ytan.
     Alla timmarna av övning och förberedelse klingar sekundsnabbt förbi. Tiden fångas som ett cirkelbevis likt ormens tag om sin egen svans. Den samsas med det ständiga flödet, rytmiskt accentuerad av bildernas valörkontrast. Linjens framåtriktade tidsrörelse fryses och urmakarens dotter påminner oss om stundernas fjäderlätta spänning, livets själva pågående.  

Stockholm 2018-12-05 © Susanna Slöör