Fingrarna söker sig förstulet mot färgmassorna och ögonen frestas hungra. Tungan fuktas av de ”honungskakor” eller stelnade ”pepparmyntskarameller” som visas i kolossalformat. Sinnena och lusten utsätts för prövningar inför Matthias van Arkels silikonmåleri. Färgen svävar märkligt fri och tonerna lever vidhäftande varandra utan underlag. Tekniken att valsa och värmehärda det syntetiska gummimaterialet har efter hand utvecklats till stor förfining. På sätt och vis överträffar den nu oljemåleriets potential att bära ljus, fukt och hemligheter. Men uttrycket är inte helt riskfritt; silikonets speciella livshärmande karaktär låter sig kvickt stegras och öppnar för sagovärldarnas leklystnad efter överdrifter. Ett lyriskt inriktat måleri utan berättelser och bibetydelser blir en särskilt delikat uppgift på grund av materialets inneboende karaktär.

Container works in various colors, 2017-18, 25x25x25 cm vardera © Matthias van Arkel

Matthias van Arkel har haft fria händer att skapa verken efter Galerie Forsbloms olika rumsliga förutsättningar, vilket han har tagit väl vara på. Den inre kontorsdelen med hyllornas bokryggar kommenteras av det läggspel av smultna boksidor som i fast form rinner nedför väggarna. De amorfa, utanför kvadraten växande sjoken och färgslingorna ger aningar om vidare utveckling. I entrén sätts anslaget med de lekfullt placerade formpressade kuberna, som var och en rymmer sitt universum. Stämningen känns sympatiskt bekant från fjolårets Venedigbiennal, exempelvis från pakistanske Rasheed Araeens inbjudande installation för betraktarna att då fritt möblera med.   

Det stora centrala utställningsrummet har fått hela den bortre kortväggen ersatt av ett stort skräddarsytt verk. Installationen stöds av den friare ”silikonteckningen” längs ena långväggen som bär upp rummet. Dramatikens intensivare klanger infinner sig med den speciella tekniken i svartköttsliga verket ”Diabolo”. Den för tankarna till Katrine Helmerssons effektfulla register som fanns att ta del av på Kulturhuset för ett par år sedan. Det beständiga silikonets inneboende demon suktar oftast svartsjukt efter förgängligheten men här känns den trovärdig. Matthias van Arkel visar vägen mot såväl dramatisk som lyrisk fördjupning: lockande möjligheter såväl bildmässigt poetiskt som rumsligt teatralt att vidare utforska.

Girl Feeding a Two Headed Rabbit, 2018, h 70 resp 65 cm © Kim Simonsson

Galleriets stora ytor öppnar för fler utställare åt gången. I de inre rummen visas parallellt skulptur av finländaren Kim Simonsson (f. 1974). Det är en intressant bekantskap i jämförelse med de starkt materialdrivna konstnärskap som inte minst Konstfack givit en bra grund för i Sverige. Jag tänker särskilt på den glaserade keramiken. Konkurrensen med Joakim Ojanen, Christian Pontus Andersson och Klara Kristalova med flera blir naturligtvis stenhård. Och jag kan kanske sakna det mer poetiska tilltalet hos Simonsson.
     Hans värld och figurerna på skattjakt är som direkt utflyttade från datorspelens magiska grafikvärldar, där gadgets och tillval av symboler och vapen definierar personligheterna före ansiktsuttrycken. Uttrycket torde dock vara självklart för dem som kan sina virtuella låtsasvärldar och dess digitala undertext. De mossfärgade prinsarna och flickorna bjuder på materialtekniska finesser och nostalgi från tonårsrummets blandbandsljud ur kassettbandspelaren. Här har de blivit ryggsäckar, bagaget från forntiden som mossfolket vänligt nog väljer att bära med sig.

Stockholm 2018-02-21 © Susanna Slöör