Ganska omedelbart gick mina associationer till den amerikanska beatgenerationen och dess ömsom träffsäkra, ömsom vilsegångna beskrivningar av det dåtida USA. Och mycket riktigt så hänsyftar installationen Aunt Clara's Place på en återberättad dröm av Allen Ginsburg – en av beatgenerationens främsta företrädare.
    Känslan återkommer även i videoinstallationen Toby's Salon där den ständigt ouppfyllda lusten blir till en bärande idé. "Do you want me to do it? Do you really want me to do it?" strömmar det ur de fem monitorerna i retrostil. Nagellacksbemålade fingrar smeker och masserar svårdefinierade kroppsdelar. Men den eventuella njutningen blir aldrig fullkomnad eller tillfredsställd, den gör halt vid ett ihåligt ekande löfte.

Utställningsvy © Jannis Varelas

Om Jannis Varelas står för det utåtagerande provokativa så beskriver Hans Andersson snarast det motsatta. Här är det den poetiska lågmäldheten inom strikt givna ramar som gäller. Kopplingen till Kurt Schwitters dadaistiska collageteknik är så uppenbar att man närmast kan bortse från den. Nästan hundra år efter Schwitters plockar Hans Andersson upp en konstnärlig teknik som aldrig riktigt uttömdes, aldrig avslutades eller blev passé. Lika stark är fortfarande dess potential, lika överraskande dess produkt. Men det krävs en lyhörd utövare, en formberusad hantverkare, för att förmå balansera det flyktigt slumpmässiga mot det bildspråkligt sammansatta. En sådan är uppenbarligen Hans Andersson.
     I de små färgfacetterade collagen, likväl som i de flera meter höga och gråskimrande, är det snarare en pointililstisk målare än en dadaistisk collagemästare vi ser frukten av. Så fritt förhöll sig sällan Schwitters. Där fanns oftast en tidstypisk dominans av bruntoner, vilka i Hans Anderssons fall ofta byts mot välvalda färgackord med spektralklingande kolorit. Kanske är det därför Anderssons bilder ser så uppdaterat samtida ut, trots deras traderade kopplingar bakåt till nittonhundratalets förmodligen mest omstörtande konstriktning till form och uppsåt: dadaismen.

Untitled, 2018, 36x30 cm © Hans Andersson	Untitled, 2018, 25x18 cm © Hans Andersson

När Tuija Lindström gick bort i slutet av 2017 lämnade hon över den konstnärliga slutpläderingen till andra. Ännu har vi inte sett någon samlande beskrivning/utställning som skulle kunna göra denna bildmässigt breda konstnär full rättvisa. Inte heller i Galerie Forsbloms presentation In Memoriam sker detta; den intima och till omfånget relativt begränsade utställningen kan mer ses som ett saknadens första omkväde. Jag hade som kompliment gärna sett exempel ur hennes signaturserie Kvinnorna vid Tjursjön, men förstår att galleriet inte helt kunnat styra urvalet.
     Förhoppningsvis väntar dock så småningom en större retrospektiv – varför inte på Moderna Museet, som sedan åtskilliga år särskilt vurmat för det samtida fotografiets historia. Tills dess får vi hålla tillgodo med fragment ur Tuija Lindströms olika sviter, delar som ändå genom sin fotografiska experimentlusta och otvetydiga verkshöjd möjliggör en stund av beundrande kontemplation inför det ständigt rastlösa sökandet.

Stockholm 2018-04-04 © Leif Mattsson