Kompromisslös rå direkthet och avsaknaden av rädsla för att väcka starka känslor är utgångsläget för Magnus Wallins konstnärliga arbete. Det är blod och ben som nu gäller. Nyss tycktes blodet rinna över väggar och kakel i utställningslokalen, benbitar och tänder bildade en bård tvärs över en tavla. Men i den nu aktuella visningen på Tjörnedala konsthall i Baskemölla är den kliniska renheten obönhörlig och drabbande.

Magnus Wallin uppmärksammades i slutet av 1990-talet för sina animerade filmer, mardrömslika berättelser kring eldsvådor, undergång och misslyckade flyktförsök. Oftast orsakade av funktionsvariationer hos personerna, de var halta, lytta eller krymplingar på något sätt.
     På senare år har han i än högre grad fokuserat på temat som rör normalitet, kropp och annorlundaskap. Han har sökt material i arkiv och uppslagsverk, funderat kring definitioner och historiska skeenden. Såväl nazisternas behandling av människor med avvikande mental kapacitet eller utseende som det svenska mentalhygieniska programmet och dess följder under 1930-talet.

Nu har färgen försvunnit ur Magnus Wallins verk, både från de digitala och de fysiska. Han räds inte smärta och konkretion. Åtta till synes svarta målningar hänger lagom utspridda över konsthallens vita väggar. Synar vi dem närmare så skiftar färgen mot brunt och rött. Det är det levrade torkade blodets färg – Wallin målar med djurblod som täcker finslipad aluminium. Målningarna har samma storlek som Malevitjs svarta kvadrat – och samma kompromisslöshet. Vita små benflisor glimmar till här och där. Det hela är brutalt förenklat. Förintandet av levande material flåsar om förfäran och dödsskräck.

Filminstallationen Unnamed bygger på en serie fotografier på människor med funktionshinder, bilder hämtade ur Nordisk Familjebok. Projektionen låter varje porträtt, varje bild dubbleras, de vibrerar och glider över varandra, likt skuggor och levande människor på samma gång. Deras blickar öppnas, de tittar mot betraktaren. Blicken omvandlar personerna till levande subjekt, de upphör att vara namnlösa kroppar i en serie av avvikande onormala objekt. Magnus Wallin återger dem människovärdet.
     Det är en stark utställning. Wallin driver sitt arbete i en allt mer kompromisslös riktning likt en aktivist och eldsjäl på samma gång. Nu när historiens och minnets vindar blåser genom nuet och vardagen får hans verk en skrämmande aktualitet.

Baskemölla 2018-10-03 © Kristina Maria Mezei