Efter dryga året är det åter dags för Katrin Westman att visa måleri på Galleri Andersson & Sandström. Parallellt visas utställningar med Julia Selin och Linnea Rygaard på Konstakademien (t.o.m. 11 mars).
      Katrin Westman och Julia Selin har båda examinerats från Konsthögskolan i Umeå och tillhör en grupp målare som fått stort genomslag under de senaste dryga fem åren. Kanske var det en trend som definitivt bröt igenom när Stina Rosenberg mottog Åke Andrén-priset år 2013. Till skaran kan också räknas Jenny Karlsson som ställde ut förra sommaren på Galerie Forsblom. Linnea Rygaard lämnade Kungl. Konsthögskolan 2016, men i likhet med övriga nämnda har alla snabbt etablerat sig med ett abstrakt måleri i de större formaten med utställningar på Stockholmsbaserade gallerier.     
     Utställningsverksamheten är intensiv vilket torde få tillskrivas det stora intresset för lyriskt verkande nonfigurativt måleri. Kraft och konstnärlig lust ställs mot risken att uttrycken snabbt töms om inte tid ges till fördjupning. Spåret de verkar i är trots allt det svåraste att arbeta inom med bibehållen tyngd och kvalitet. Jag håller tummarna för att dessa intressanta målare klarar den pressen framöver.

Detaljustnitt ur Skalv, 2017, 210 x 184 cm, opd © Katrin Westman

I Katrin Westmans fall har hon tydligare valt spår på den aktuella utställningen och som det verkar koncentrerar hon sig nu på de enskilda målningarnas uttryck. Sist framstod utställningens intressanta kvaliteter som uppförande och gestiskt sammanhang. I mina ögon har hon gått rätt väg och valt att komplicera kompositioner och målerisk/musikaliska aspekter den här gången. Ackorden vilar fortfarande med bas i det komplementära röd/gröna registret, men tyngd tillförs av dovare jordklanger.
      I några av verken låter hon färgmassorna vila mot svagt silverblå ytor vilket fungerar väl och hon tar ut svängarna genom att våga tillföra de skira laserande färgsjoken opaka och pastosa accenter. Den tempereringen och följsamheten med färgpigmentens inneboende möjligheter är välgörande och en nödvändighet för att öka registeromfånget i hennes uttryck.
      De skridskolena skären över ytorna som bygger vallar och tunna skikt möjliggörs förutom av ymnigt med målarmedium av den fingrängade duk hon använder. De romantiska blomsterkaskadlika närbilderna i olika stadier av förruttnelse är väl genomspårad konstnärlig mark; Katrin Westman håller ihop uttrycket med sin musikalitet och energi, som så småningom behöver åtföljas av strängare kompositoriska grepp för att nå vidare.

Stockholm 2018-02-28 © Susanna Slöör