Bland kaffekoppar och travar av böcker hänger verket Golem II: en närstudie av två snittade hjärnor, symbiotiskt hopklumpade som om de gav varandra en bamsekram. Verket ingår i en serie där hjärnbalkens inre labyrint skärskådas. I sin utställning på Belenius har Ulla Wiggen inspirerats av äldre anatomiska studier från Hagströmer Bibliotek. Hon fastnar emellertid aldrig i det enbart kliniska. Den sakliga hållningen och den omsorgsfulla penselföringen av kroppens innanmäte gör att något annat får lov att släppas fram.
     På närmare håll uppenbarar sig strukturer av livmödrar och snirkliga ornament, likt små fossiler som tillsammans med pyramidceller simmar runt i den snittade hjärnbarken. Något oväntat kan referenser skönjas till renässanskonstnären Hieronymus Bosch och hans vansinnigt skruvade monsterhybridmålningar.
    Golem-seriens formationer är utskurna i pannå efter hjärnans yttre linjer, vilket gör att de tangerar det skulpturala. Objekten roterar sakta med hjälp av modifierade elmotorer från mikrovågsugnar, kanske som ett underliggande hot om överhettning där den fridfulla symbiosen är på väg att explodera.

Installationsvy. Foto: Belenius

På ett närmast självklart vis länkas verken på utställningen till konstnärens tidiga arbeten från 1960-talet där kretskort och apparater dissekerades. Även i de nya verken skildras det inre minutiöst – den röda tråden på utställningen pulserar av energi mellan då och nu – som om undandragandet aldrig existerat.
     Det är en vacker balansakt där cirkulära Iris-målningar i varierande storlek upptar galleriets stora rum. De varsamt målade regnbågshinnorna, med lager på lager av tunn akrylfärg i melerade nyanser, skapar en transparens där blicken i målningen tycks vibrera. Pupillen blir ett sugande svart hål till universum. Samtidigt kan den uppfattas som en väg som leder in i vårt innersta. I det svarta uppenbarar sig en skymt av tillvarons mysterier.

Stockholm 2018-01-31 © Silva Malmsten