Måleri – en återblick 1986–2018 heter den retrospektiv över Peter Wiklunds konstnärskap som visas på Galleri Konstepidemin fram till 21 oktober. Utställningen blev Peter Wiklunds (1953-2018) sista, han gick bort under arbetet med att sammanställa den, och visar hans dryga trettio års verksamhet som konstnär.
     Den lyckade hängningen är tematiskt gjord istället för kronologisk eftersom det var så Peter Wiklund arbetade: i projekt och med olika teman. På en vägg brinner stockvedsbrasor och sågbockar, i ett hörn står sju yxor på huvudet och på en annan vägg har man gjort om den exakta hängningen av tio dukar från en grupputställning i Swedish American Museum i Chicago där Peter Wiklund deltog. Det blir tydligt och koncentrerat och gör det lättare att se skiften i hur olika idéer processats. Den enda nackdelen jag kan se är risken att ett och annat verk försvinner i en större mängd liknande bilder.

Peter Wiklund tillbringade hela sitt konstnärsliv i Göteborg men var norrlandsfödd och det är tydligt att det mest är uppväxtens intryck han tagit med sig in i sin motivvärld. Det är vinter och snö. Natten är ogenomträngligt svart och ljuset kommer från öppna eldar. Måleriet är rent, rakt, rättframt och fritt från känslomässig spekulation. Här finns heller inga försök till märkvärdigheter, förment poetiska lager eller allusioner till esoteriskt idégods. Peter Wiklunds måleri kräver inga förkunskaper. Relationen mellan konstnär och betraktare är också tydlig. När bilden är klar har konstnären gjort sitt. Betraktarens upplevelse får hen ta hand om bäst hen vill.

Utan titel © Peter Wiklund (Klicka på bilden för högre upplösning)

Peter Wiklund arbetade med ett begränsat antal bildelement som genom att kombineras med varandra kunde få olika innebörd, ungefär som kinesiska skrivtecken där sammanhang och placering blir nyckeln till betydelsen. Därför kan en norrländsk lada, av vilka det finns väldigt, väldigt många, bli lika mycket en symbol som den noggrant frammålade timmerkonstruktionen på bilden. Ladan har naturligtvis byggts av någon, precis som någon rimligtvis har tänt elden eller sågat upp veden, men mänskligt liv får man leta efter i bilderna. Det finns en samplad gubbe med barnkropp i några svartvita bilder från nittiotalet och en grävande siluett, rakt av hämtad från vägmärket, annars inte mycket som konkret kopplar människans avtryck till bildernas skeenden.

En serie bilder, de sista Peter Wiklund målade, bryter dramatiskt av från den övriga utställningen: en sorts avbildade kalkar, eller former av kalkar, i avvikande färger, färgbehandling och uttryck. Där Peter Wiklunds olika motiv inte sällan saknar fysisk markkontakt så känner man i alla fall att de hör hemma på jorden och i den här världen inte minst. I hans sista bilder råder ett annat tillstånd. Att tre av dem är arrangerade som en triptyk saknar säkert heller inte betydelse i sammanhanget, och visst kan man tänka in andlighet i just de här bilderna, men samtidigt blir det på gränsen till närgånget och jag väljer att istället gå ut i det sena septemberregnet till tonerna av en brinnande sågbock.

Göteborg 2018-10-03 © Olle Niklasson