Senast Karin Wikström ställde ut i Göteborg var det på Galleri 1. När hon nu ställer ut i staden igen, är det i samma rum, men hos en annan gallerist, Pontus Hammarén. Han har tagit över Galleri 1 efter Birgitta och Björn Paijkull och kommer att driva det under namnet Galleri Hammarén. Och första utställaren är alltså Karin Wikström.

Det är med en igenkännandets glädje man nu åter möter Karin Wikströms målningar. Hon fortsätter oförtrutet i sin alldeles egna bildvärld. Varje målning skildrar en eller flera djurliknande figurer fångade mitt i något skeende. Något har nyss sagts eller gjorts. Oklart vad.
     Man kan fundera över om Wikström har sin utgångspunkt i Aisopos fabelvärld. En fabel skall handla om djur, som uppträder och agerar på människovis i enlighet med de karaktärer som de tilldelats. Räven är listig och lejonet starkt och modigt. En fabel håller sig också till en enda situation som man sedan kan tyda som sensmoral. Fabula docet hette det på latin – fabeln lär oss.

Utan titel © Karin Wikström

Vilken sensmoral vi kan utläsa ur Wikströms fabelmålningar är upp till varje betraktare. Det ges inte många ledtrådar. Det finns inga titlar på verken. Ett och annat ord döljer sig ibland i målningarna. The big five står under fyra djurhuvuden med ett femte, som vilar i en korgliknande form. De fem stora är en term för trofé-jägare, som skjuter lejon och elefanter och vill kunna skryta med att ha alla de fem stora vilten på sina väggar.
    I en annan målning ser vi en liten samling kattliknande stående figurer. Över dessa finns ordet brothers lite osäkert skrivet. En av de fyra är iklädd en röd ögonmask och står lite framför de andra. Associationerna går till Jönssonligan på väg mot nya äventyr. Så är det framför Wikströms bilder, tankarna vandrar fritt och ganska hejdlöst.

Hästen är ett av de djur som här återkommer i flera av Wikströms målningar. En av dessa hästar blickar mot oss med stora blöta ögon och mulen är utformad som en pussmun. Bredvid står en liten vit flickfigur med tre brinnande ljus på sin hjässa. Ett omaka par som betraktar oss. Men det finns en osäkerhetsfaktor inbyggd i varje bild, en svärta. Det söta eller gulliga tillåts aldrig att dominera.
     Oavsett eventuella tolkningar av Wikströms bildvärld finns själva måleriet. Det är grunden. En subtil och lustfylld färgbehandling är det. Allt verkar ha tillkommit i en enda fortgående rörelse, där det ena lagret till hälften döljer nästa. Träff- och tonsäkert kan man konstatera.

Göteborg 2018-04-11 © Berit Jonsvik (text och foto)