Att lägenhetsrummen på andra våningen i galleriet PSM Gallery är olikformade och att tapeterna skiftar befriar Nazım Ünal Yilmazs och Vera Palmes utställningar från ”den vita kuben”. De måleriska motpolernas arbeten är figurativt och abstrakt samtidsmåleri som rent visuellt kan kopplas till konst från 1940- till 1970-tal.  

Det är något i Nazım Ünal Yilmaz (f. 1980) polykroma satir-frukter som minner om Berlin-konstnären George Grosz Painter of the Hole I (1948). Också Yilmaz vägvisare talar tidlöst tydligt liksom sägner och sanningar: I en snårig skog river den flinande dåren kontraktet; kvinna visar mannen ett universum på ett bord; barnet med stora ögon blickar mot vuxenvärldens ouppnåeligt avlägsna sfär; hen med kuken vandrar genom ett könlöst stjärt- och bröstlandskap. Figurationerna är naiva, men avger förnimmelser av igenkänning som gör dem realistiska hos mottagaren.
     Duken, där en naken man i röda högklackade skor åker den automatiserade toalettstolshissen med en bolmande cigarett i munnen, står ut genom speglingen av Francis Bacons Portrait of George Dyer Talking (1966); vid det gardinprydda fönstret ses en ”Bröderna-Klossowski-sneglande” pojke med blick för en kvinnas skrev: åter igen en berättelse om att växa upp. Vagare referenser leder till mannen som dansar i jeans framför ett kadaver.

© Nazım Ünal Yilmaz	© Vera Palme

Över Vera Palmes (f. 1983) abstrakta dukar sträcker sig en renässanshinna som skymmer ljuset likt en utspädd cancer. I hennes nästintill monokroma icke-berättande förvandlas orörda landskap i trasiga spännramar till berättelser om det historielösa. Hennes ljudkonstverk har slocknat, men i de två större dukarnas myller existerar världens vagga: ett epicentrum, oförstört. Till måleriet dras nu trådar till både Phillip Gustons Klockan (1956-57) och Mark Rothko. I kombination med sceneriet är det brutna ett index över ett innan: innan minnen skapats; innan människan intagit landskapet. Tidsförskjutningen får, likt Rothkos vibrerande oeuvre, liv genom igenkänning: här tycker vi oss känna igen en natur och en tid vi inte upplevt.
     Då Yilmaz behandlar varat genom livspusslet, kärlekens spel och såväl barn- som ålderdom genom en naiv humor, talar Palmes karghet och landskap i motsats om ”mänsklig frånvaro”. Liksom Grosz lyckas de båda bjuda upp till igenkänning. Trots att här saknas egentligt avslöjande textmaterial lyckas motpolerna genom tidlösa frågeställningar kollidera till ett utbyte.

Berlin 2018-04-18 © Tim Schmidt