Lettiska Amanda Ziemele (f. 1990) går sista året vid konstakademin i Dresden och har bjudits in till Candyland av Andreas Ribbung. Det är en intressant bekantskap som ger mersmak. Hennes skenbart enkla diptyker med grafiska tecken mot ljust gul grund skulle kunna vara del av ett måleriskt alfabet, ett sådant som målare gärna utvecklar för sig själva. Men ambitionen verkar vara annorlunda ställd; med titlar översatta till svenska som behållare/kärl, tvåfaldighet samt både våg och partikel kastar hon lina och krok ut mot begrepps-, subjekts- och medvetandeanalysen. Hon söker särskilt medvetandets misslyckanden när orden slinter på tungan eller inte omedelbart kan lockas fram ur minnet.

© Amanda Ziemele

Man skulle kunna se hennes målningar (objekt) som svävare, poetiskt undvikande både sin bestämmelse och destination. Tvetydiga och kittlande som kolsyra längst ute på tungan leker de tafatt som berusade ensamvargar. Amanda Ziemele hälsar i sin introduktion till medvetandeströmmens tidiga tänkare som psykologen William James från förrförra sekelskiftet. Men tankarna går också till fysikern Nils Bohr och kvantteorin där det belysta påverkas av den som riktar ljuset och därmed aldrig låter sig fixeras. Demonen är både våg och partikel, samtidig men omöjlig att fånga. Amanda Ziemele följer upp genom att låta de måleriska utfallen vara mer än bild, de är också kropp. Färgens kött blir pastosa klossar för ögonen att pröva tankarna mot och bygga vidare med.

Stockholm 2018-03-21 © Susanna Slöör