Muhammad Ali är en svensk-syrisk konstnär som tidigare bland annat deltagit i Moderna Museets Modernautställning 2018. På konstnärsdrivna Galleri KC i Göteborg visar Muhammad Ali The signal is intermittent, en utställning där konceptet understrukits genom att de tjugotalet verken inte har några titlar utan står som anonyma nummer i verklistan.
      I en text beskriver Muhammad Ali projektet utifrån förutsättningen att tillvaron är en tragedi där alla spelar sina roller, bra eller illa, och att det utställningen visar är ”historier och scener som stannat kvar i mig”. Två ord ur texten stannar kvar i läsningen av bilderna: sammanflätat och komplicerat.

Alla verk är tusch på papper eller tusch och tunn plasttråd, av en typ som 3D-skivare använder, på papper. Allt är svartvitt. Man kan se hela utställningen som olika bildberättelser där några verk består av en myriad mänskliga figurer, skenbart identiska, men tittar man närmare ser många ut att ha någon form av identitet. Frågan är om de har kön, men man kanske ska stanna vid att de representerar människan utan att vara individer, kanske till och med avhumaniserade.
     I en bild har en del av figurerna trollsländevingar, andra änglavingar, några åsneöron och en och annan mutant kryper omkring i myllret. Olika aktiviteter pågår men det mesta som försiggår andas en känsla av odefinierat obehag. Besynnerligt nog är en av få figurer som har ett lugnt ansiktsuttryck, kanske upphöjt, en figur som ser ut att bli uppäten eller rent fysiskt utsugen av figurerna runtomkring.

Detalj © Muhammad Ali

Muhammed Ali är inte den ende som fyllt sina bilder med mänskligt myller, gamla Puss-medarbetarna Ulf Rahmberg och Lena Svedberg är två andra, men dels har Muhammad Ali delat in de största bilderna i fält, som om han använt maskeringstejp, vilket skapar en grafisk effekt i sig men också förhindrat att man som betraktare överfalls av bilden. En effekt Rahmberg och Svedberg tvärtom utnyttjade för att göra sina frånstötande figurer ännu vämjeligare och trycka äckelkänslorna över kapitalismen upp i ansiktet på betraktaren. De obehagskänslor Muhammad Alis delar med sig av är av ett subtilare slag. Som om han inte vill bestämma åt oss utan låta oss ta vägen in i bilden själva.
     Den andra kategorin verk är uppbyggda först av en tuschteckning på papper som han sedan tålamodsprövande lagt tråd efter tråd efter tråd över och partiellt dolt ursprungsmotivet. Värmt, dragit ut, låtit svalna. Värmt, dragit ut, låtit svalna. Plasttrådarna kan se ut som lite olika saker, raggig päls, tuggummiklet, ett regnmoln eller en flock måsar. Det är originellt och den enda parallell jag kan dra är till Chiaro Shiota fast hon använder effekten till storslagna installationer. Här handlar det om platta linjeteckningar som får en dimension tillagd.

Muhammad Ali kom till Sverige som flykting från krigets Syrien vilket självklart bör ha lämnat starka spår efter sig men jag uppfattar inget i hans utställning på KC som nödvändigtvis knutet till hans person eller hans situation utan känner att han uttrycker något allmänmänskligt i sitt berättande. Därmed inte sagt att verken är lätta att ta sig in i. Här finns inget inbjudande, varken i uttryck eller presentation, utan betraktaren får själv ta första steget.

Göteborg 2019-10-03 © Olle Niklasson