I samband med Curt Askers (1930-2015) Retrospektiv på Konstakademien utkommer en bok med hans konst. I slutet av den finns ett stycke ur Askers självbiografiska anteckningar. Det är god läsning för den som vill förstå hans förhållningssätt. Asker skriver att de drakar – akvarellskulpturer, som han gjorde i mitten av sjuttiotalet ”var verktyg han behövde för att åter se”.
     Även om Curt Asker benämner sina drakar som en slags skulpturer, så betonar han att han har en målares förhållande till rummets och ytans förvandlingar när han låter dem gå upp över himlen. Att återigen se med ett mottagligt sinne efter att en tid upplevt motsatsen, det behöver man knappast vara målare för att kunna relatera till. För diktaren Schiller var det just detta som var poesins (och all konstnärlig praktiks) huvuduppgift: att överbrygga alienation och stärka människans kontakt till det som omger henne.

Situation, 1988 © Curt Asker

Vad kännetecknar ett öppet och nyfiket iakttagande och i förlängningen ett skapande? Asker närmar sig frågan i sin text: ”Mitt rum är det imaginära rum som möter det verkliga rummet”. Han kommer med ytterligare en bild som också pekar på varför det ibland är så svårt: ”Skräddarspindeln rör sig mellan två element via vattnets ytspänning”. Släpp en droppe diskmedel intill och den sjunker.

På utställningen finns ett fåtal verk från femtio- och sextiotalen. Där går det att se hur avgörande impulserna från dåtidens informella måleri skulle bli för honom. Men det är när han sänder upp sina figurativa akvareller på himlen som Askers konstnärskap på alla sätt och vis lyfter. En lastbil på väg bort i det blå, en snigel och en cyklist som stretar vidare över molnen. Gestaltningen är enkel och självklar och samtidigt full av små överraskande skevheter. Cyklistens fötter har vittrat bort. Snigeln har inte två eller fyra antenner utan tre och alla pekar de åt olika håll, som att det är just ditåt snigeln egentligen vill. Dess riktning rakt framåt är bara en kompromiss.

Drake, lastbil, 1974 © Curt Asker

Efter drakarnas figurationer direkt mot himlen återvänder Asker pånyttfödd till det nonfigurativa. Med sig tar han öppningen till det verkliga rummet, som han dessutom gör en glipa i med hjälp av en drake formad som ett horisontellt snitt.
     Ett centralt verk i Askers senare produktion är Krysset. Idén fick Asker från en sågbock i motljus. Med små medel, några osynliga vajrar och några fragmentariska former utskurna i fjäderstål åstadkom han ett fritt svävande kryss som ens blick går rakt igenom. Verket skapar ett laddat ingenting besläktat med ma, det tomrum som används inom japansk konst för att åstadkomma ett alstrande och föränderligt flöde.

På luftens ryggsida V, 1995 © Curt Asker

Hanterandet av tomrummet är också nyckeln till kraften i Askers Blickstillor. De monokroma väggskulpturerna med till synes slumpartade former i utskuret stål drar in det omgivande och gör det till en aktiv del. Det är förstås också viktigt att formerna känns upplevda och överraskande, att de oavsett hur de kommit till uppfattas som sedda. För Askers konst handlar framför allt om den frihet som följer med ett öppet seende. Det möjliggör upptäckter som att horisonten i själva verket går igenom midjan, inte i ögonhöjd som man alltid fått höra.

Stockholm 2019-01-23 © Bengt Jahnsson-Wennberg