Galleri Hammarén tjuvstartar vårsäsongen en vecka i förväg med Bianca Maria Barmen. Lundakonstnären behöver kanske ingen närmare presentation för Omkonsts läsare, hon är en av de flitigast recenserade på sajten, något Leif Mattsson i en text från 2016 motiverar: ”Det är knappast någon slump. Hennes bildspråk är konsekvent och traditionsmedvetet, men också framåtblickande och öppet för den moderna tidens nyorienteringar.”
     För göteborgarna är det emellertid första gången hon ställer ut separat sedan 2006, då på Galleri 54, och utställningen visar både helt nytt akvarellmåleri och nya skulpturer såväl som en del äldre verk.

För den som sett hennes tidigare utställningar bjuder Bianca Maria Barmen inte på några överraskningar rent tematiskt. Figurerna är barn, barnlika eller små djur som apor, kaniner eller grodor och i tablåerna hon arrangerar på strama träbord kombineras de med olika formationer som kan vara molnlika, som hjärnvindlingar, svällande koraller eller upptornande snöhögar. Vad de än är så är de organiska och Bianca Maria Barmens alldeles egna.

Falk och orm © Bianca Maria Barmen	Vännerna © Bianca Maria Barmen

Objekten skulle kunna erbjuda ett skydd men jag ser dem snarare som något okänt, opålitligt och oberäkneligt. I Och där bortom sitter flickan med benen tätt ihop, den ena armen tar tag i den andra i en sluten gest. Avvaktande, i väntan. I Du vet, det du inte vet och ödet sitter istället två hopslingrade apor, tätt tillsammans inför det främmande framför dem. Båda verken är från 2018 liksom den mindre skulpturen Spejaren vid korallhavet där ett barn riktar blicken uppåt, inte rakt fram som vore det naturliga vid havet. Det är uppenbart att objektet för spaningen varken kommer från ytan, eller, för att tala med Werner Aspenström, kommer att passera förorterna, utan uppifrån. Oklart vad eller varifrån men jag kan inte se någon förväntan i blicken.
     Det är inte svårt att läsa in en form av utsatthet i Bianca Maria Barmens skulpturer, däremot ingen akut fara. Rörelsen är obefintlig och det gäller också tiden som kan ha stannat av eller bara gjort en paus och dessutom lagt beslag på allt hörbart. Det är knäpptyst.

Materialet är inte oväsentligt. Mer än hälften av Bianca Maria Barmens skulpturer är i gips, ibland bemålade, ibland ytbehandlade, och för mig ger det ett avväpnande intryck som bara förstärker grundkänslan i verken jämfört med det mer uppfordrande bronset, men det är heller inte de stora gesterna som ger de största känslorna här.
     I utställningen visas också tio akvareller, de flesta helt nya. Men upplevelsen av dem ligger på ett helt annat plan än skulpturerna, där uttryck och hantverk är ett och helt utan filter, formade av Bianca Maria Barmens händer och fingrar.

Göteborg 2019-01-09 © Olle Niklasson