Den 15 september 1983 misshandlades den unge svarte konstnären Michael Stewart av polis i New Yorks tunnelbana på väg hem till Brooklyn. Den 23 september dog han av skadorna. Omständigheterna är än idag oklara. Enligt uppgifter från polisen ska han ha målat en vägg i tunnelbanan. Svårt att tro, menade Keith Haring, som kände honom, men som aldrig sett honom som graffitikonstnär. Vittnen rapporterade att de sett poliserna kasta Stewart mot marken, och skadorna visade tecken på strypning.

Jean-Michel Basquiat, som ingick i samma sociala och professionella kretsar, målade i sorgen och raseriet The Death of Michael Stewart, med den alternativa titeln Defacement, på Keith Harings ateljévägg. Efter Harings död skars den ut ur väggen, placerades i en förgylld ram, hamnade i privat ägo. Den är en av de målningar som betytt mest för honom, men den har sällan visats.
     Målningen är nu utgångspunkt för en mindre utställning, sammanställd av Chaedria LaBouvier, högst upp i Guggenheimmuseet i New York. Defacement visar två polismän i serietidningsartad karikatyr, och en betydligt vagare svart figur mot vilken deras våld är riktat. Figuren fungerar i sin otydlighet som en yta på vilken man kan projicera sin egen identitet. “Det hade kunnat vara jag”, har Jean-Michel Basquiat sagt om dödsfallet.

Installation view, Basquiat’s “Defacement”: The Untold Story, Solomon R. Guggenheim Museum, New York, Photo: David Heald

Det är tydligt att fallet hade enorm påverkan på konstnärsgruppen där Haring, Basquiat och Stewart ingick. Samtidigt är det lika tydligt att det, trots sin akuta förfärlighet, inte var en händelse som till sin art skiljde sig från vardagen. Centralt i Basquiats konst är villkoren som svart i USA, och inte minst som svart konstnär. Åren som föregick dödsfallet behandlade han utsattheten för statens våld i en rad målningar som ingår i utställningen, exempelvis The Irony of a Negro Policeman och La Hara. Charles The First från 1982 bär orden “most young kings get their heads cut off”.
      Vi tas till en tid av solidaritet och sorg. Protestplakat och tidningsurklipp ger sammanhang. I en monter visas ett fåtal av Michael Stewarts egna verk. Stämningen i rummet är högtidlig och rasande. Keith Harings Michael Stewart – USA for Africa, Lyle Ashton Harris fotografiska självporträtt Saint Michael Stewart, Andy Warhols screentryckta tidningssida – där en utförsäljning av möbler tar upp större plats än notisen om omständigheter kring Stewarts död – är några av de verk som kom till åren efter fallet. David Hammonds tryck The Man That Nobody Killed anspelar på hur ingen ställts till svars för dödsfallet.

Under tiden utställningen visas står New York mitt i en process där det diskuteras om den Staten Island-polis som 2014 kvävde den svarte mannen Eric Garner till döds för misstanken om styckförsäljning av cigaretter ska få vara kvar i tjänst. Lika mycket som utställningen tar oss tillbaka i tiden, talar den till vår samtid om en verklighet som aldrig tagit slut.

New York 2019-08-07 © Mattias Lundblad