Vid första anblicken kan Kerstin Berghs (f. 1935) målningar uppfattas som ett osorterat flöde av spontana intryck av föremål och händelser utan logiskt yttre sammanhang. Allt i bilderna verkar samlas till känslans brännglas. Hon målar för att hon sett och upplevt saker hon vill berätta om. Inga stil- eller lärdomsideal får filtrera bort direktheten och uppriktigheten i det inre tryckets förvandling till konstnärliga uttryck.

Hennes samhällsengagemang och medkänsla präglar konsten både i form och innehåll. I en målning finns hänvisningar till Ernst Josephssons Gåslisa och pressbilden när polischefen i Saigon mördar på öppen gata.
     Stilen är naiv, nästan litet klumpig. Men det är en nästintill troskyldig rättframhet i målningarnas berättelser som verkligen får en att ”spetsa ögonen” och etablera djupare kontakt. Kraften i färgerna och deras tumlande interaktion hugger tag, drabbar och övertygar. Måleriet får kraft och energi av de starka, intensiva och tveklösa färgerna och deras samspel och konfrontationer. Det är inte för inte hon är Göteborgsmålare.
     Målningarna har ett inträngande och medkännande tonfall. Det är ofta vackert, men aldrig enbart det. Kolorist kallas hon av många, trots att hon som hon själv säger ”skitar ner” färgerna. Hon söker en sotig underton, en botten av svärta, som ger de känslomättade klangerna en alldeles särskild kraft och grovhuggen skönhet.

På utställningen finns exempel på hur Kerstin Bergh tolkar Allan Petterssons Barfotasånger och hur hon går på djupet med Gunnar Ekelöfs poesi, t ex dikten Ayiasma. I målningarna skapar hon förbindelser och samtal mellan deras ord och musik och sitt engagemang, sin färg och sitt måleri. Kerstin Bergh har sitt eget otyglade förhållningssätt för att föra målningarna dit hon vill.

Göteborg 2019-02-26 © Bo Borg