Samlingsutställningen Beyond slår i det första rummet an med Francisco de Goyas hjärtskärande serie etsningar Krigets Fasor. Hans speglingar av skeenden i upptakten till och under det spanska självständighetskriget pekar betraktaren inte endast mot de fasor människan tidigare varit kapabel till. Människor halshuggs, pålas och kastas på hög och en svinaktig officerare poserar mätt framför lik likt Abu Ghraib-fängelsets väktare framför torterade krigsfångar (2003). Ondskans råhet är så fundamental att den når in och tecknar fskrämmande bilder om vår samtid i en mardröm jag tycker mig se tydligt. Jag blir illamående av den hjärtskärande sviten om 80 blad från tidigt 1800-tal för att de är sanningen. 

Ur Los Desastres de la Guerra (1810, Olbricht collection) © Francisco de Goya (Klicka på bilden för hög upplösning)

Den brittiska duon Jake & Dinos Chapmans installation Sex I (2003) är en spegling av Goyas Los Desastres de la Guerra (1810) vars motiv är tre arkebuserade män som lämnats hängande i ett träd. En av dem har lemlästats och dekapiterats. Med den utgångspunkten framställer Jake & Dinos Chapmans scen kropparna i en långt gången förruttnelse där myriader av röda och feta likmaskar fångar betraktaren. Att man förfasas över naturens gång istället för den ondska som förhistorien blottar tycks vara en av människans försvarsmekanismer. Chapmans miniatyr-tablåer föreställer apokalyptiska blodbad, pålade nazistskalpar och penis-näsade damer.

Installationsvy med verk av © Jonas Burgert (Klicka på bilden för hög upplösning)

Jonas Burgerts storskaliga, Hieronymus Bosch-myllrande dukar presenterar teatrala Fellinigestalter ur städade bomber av färgskruvar.
    På en golvyta härbärgeras Kris Martins monumentala svärd och under ett vågigt draperi sticker två skor ut. ”Välbekant” menar den som bär minst en referens. FORTs omarbetade spelkort samt Martins konstsamlarflört och en medeltida munkskalp med guldframtänder, följer därpå.
     George Condo förnöjer via missformat målade satar, framavlade ur skiftande anti-tekniker. Och likdofterna kommer tillbaka. Nu genom svenska Nathalie Djurbergs och Hans Bergs säregna leranimation. I Eraserhead-meditationen vägleder samspelet mellan det bildliga och tonsättningen av äcklet som är livet och döden.

me Collectors Room briljerar i övergångar. Inte minst genom det märkvärdiga kuriosakabinettet på andra våning. Måhända tillkommer tankar om fantastiska tokstollar i samlingar och i verk, eller på det äckel som likmaskar medför. Men här finns inte något som agerar ögonöppnare som Francisco de Goyas bildsvit. Dess slagkraft pekar in mot mörkrets hjärta och jag drabbas.

Berlin 2019-06-20 © Tim Schmidt