I Galerie Forsbloms vackert omfångsrika lokaler har man denna gång valt att sätta upp skiljeväggar. Det stora men nog så krävande rummet har på så sätt blivet aningen mer hanterbart för konstnär och publik. Det är bland annat i detta utrymme som en av Sveriges mer kända konstnärer, Ernst Billgren, får presentera sin sagomättade bildvärld. Med ett trettiotal målningar i mellanformat påvisar han än en gång sin enorma produktionskapacitet.
Men här har Billgren (f. 1957) fått bitande konkurrens från en av de stora kreatörerna av konstnärligt fantasteri, Veikko Hirvimäki (f. 1941) från grannlandet Finland. Det fabulatoriskt bortomverkliga har de två konstnärerna gemensamt, men Hirvimäkis objekt och skulpturer är fyllda av något som numera företrädesvis saknas i Billgrens målningar – en mild ömklighet i kombination med anarkistiska utfall, vilket gör jämförelserna tämligen irrelevanta.
 |
| © Ernst Billgren |
Dick Bengtsson framstår odiskutabelt som en av de stora förebilderna för Ernst Billgren, åtminstone var det så tidigare. Att han dessutom inspirerats av exempelvis Bruno Liljefors i sina skildringar av vattenfåglar, och speciellt änder, är väl heller ingen nyhet. Men det som tillkommit under de senaste åren – delvis i målningar signerade pseudonymen Wilhelm von Kröckert – är en vindkantring mot sagoboks- och dataspelsestetiken. Billgrens teknik har också med tiden förfinats mot en flyhänthet på gränsen till det illustrativa. Återkommande är numera tricksen och de måleriska manéren – som serieteckningsliknande highlights i linjer, receptartade beskrivningar av byggstenar och en sfumatoliknande fördrivning av färgerna.
För nytillkomna beundrare tror jag knappast detta stör, snarare tvärt om. Och det är ingen tvekan om att Billgren är en av våra mer tekniskt drivna konstnärer, som betytt oerhört mycket för den svenska konsten. Men för oss (gamla målarrävar) som följt honom via den knasiga, småkluriga och mycket innovativa bildvärld han representerade under 1980-90-talen är den gradvisa ikonografiska förskjutningen aningen svår att ta till sig.
 |
| © Veikko Hirvimäki |
Veikko Hirvimäki är nog för de flesta svenskar ett helt okänt konstnärsnamn. Att han internationellt är relativt känd och numera bor i Schweiz förändrar nog inte saken. Men hans objekt och skulpturer är sannerligen mycket intressanta; man får tacka Galerie Forsblom för denna introduktion.
I Sverige har Hirvimäkis estetik många associativa ingångar och återkopplingar. Dels har vi de provinsiella tillämpningarna, naivismen och särlingskonsten. Flertalet mer framgångsrika svenska konstnärer står i tydlig tacksamhetsskuld till den. Dels finns här en öppenhet inför gatans konst och det cartoonistiska i en lätt demonstrativt oskolad form – ett slags humanistisk antikonst långt från akademism och estetisk instängdhet.
Men mitt i detta motvallsförhållande finns också en livlig berättariver; infallen är ibland så överraskande att man häpnar. Och de återkommande, lätt smågalna, men ack så kärleksfulla porträtten av älgar, grodor, vargar och diverse animaliska blandformer lyfter Hirvimäkis presentation tll en högst spännande introduktion för den svenska publiken.
Stockholm 2019-01-23 © Leif Mattsson |
