Vid ingången står en skulptur fastsurrad på en pirra med nylonband hårt runt nacken. Det ser ut som den drar sin egen tyngd, med huvan av engångspresenning neddragen över ansiktet. Bakom den hänger en stor målning med en naken tvåkönad kropp. Någon har satt sitt fotavtryck på en målning inuti tavlan. En känga med blottade tår står ensam bredvid. Tekniken påminner något om brittiske Lucian Freud men symboliken även om hans äldre släkting.
     Det kommer att ta en stund innan delarna i utställningen Toxteth Error Lad knuffar upplevelserna till att bli tankar, som på nytt möter verken och tydliggör något mer. Då det kraftfulla bildspråket och förmågan att göra magi av ting är så multipel här, är det mer lönt att bara ta in vad som upplevs och inte försöka analysera.

Som att Victor Boullet stulit dörrstoppar från gallerier och lagt i små knarkpåsar, köper dyr duk och använder till färgprover, sedermera presenterar dessa som konst, stjäl en pingvin, och mitt ibland allt detta myller och tilltag, också visar ett måleri med konsthistorisk förankring till såväl Lucian Freuds självsäkerhet, till Kitty Kiellands pietetsfullhet och Jean Heibergs trubbiga expressivitet. Allt på samma gång.
     Victor Boullet har även med sig sex porträtt, landskap och stilleben från avlidna, för mig okända, norska konstnärer. Verken är inköpta av Boullet för några hundralappar på auktion. De hänger som brödsmulor från en, av konstmarknaden, uppäten limpa, högst upp på den bortre väggen i galleriets första rum. Luften skakar i det överbelamrade galleriet vars verk nästan krockar med varandra.

© Victor Boullet

Victor Boullet har flera pågående uttryck som sagt, intresset ligger i tiden att mixa dem alla kors och tvärs. Det är ”färgen” som rinner mellan raderna, som gör helheten pågående och föränderlig här, som om livet vore en vikgubbe, en vars kroppsdelar inte passar ihop. För så blottas också Boullets verk med ständigt nya uttrycksytor - likt en ny hals, ny kropp och nya ben, in genom märgen till den konstanta dikotomin.

Krokarna som syns här och var i bildspråket upprepas från utställningen A legacy worth nothing i Paris 2014. Då hängande med slaktade objekt av skärbrädor för bröd, i ett annars tomt gallerirum. För sedan man ”sprättat upp” Boullets konstnärskap inne på Galleri Anna Bohman, klivit in i det och sytt ihop det igen, så står betraktaren tätt närvarande intill värmen av hans språk: med små noteringar om psykets vardag av stearinljus nedtryckta i halsen, eller en enkel grön kanna, så fint målad att det går att lyfta i dess öra, eller röra vid två näsor som, in och ut, andas varandras mörker. Utställningen är kul och angelägen, men den melankoliska trovärdigheten ger det här konstnärskapet också en genuin närhet.

Stockholm 2019-05-29 © Windy Fur Rundgren