Det faller sig naturligt att den urladdning av konstnärskapet som Marie-Louise Ekmans stora retrospektiv på Moderna Museet sommaren 2017 var måste följas av reflektion och någon form av summering. Den aktuella utställningen på Bohman-Knäpper med titeln Köttminne vecklas ut som en lång rad dagboksblad. Hängningen är kronologisk liksom formen på den katalog som följer med utställningen.
     Om man kan tala om ett textilt måleri så vore sammanhanget det rätta, eller snarare ett taktilt måleri, ett kännande minnesarbete. Man följer konstnärens händer under arbetet. Vid symaskinen tecknas minnesbilderna. De rinner emellanåt ut som trådar utan synbart mål mot en tyst rymd.
     Ackordet är lågmält, den grängade dukens vita grund präglas av rosa stygn. De fäster även Marie-Louise Ekmans rekvisita av köttrosa, sidenblanka och lurvmjuka applikationer. Kött i rum leder vidare, till Köttmöbler i rum och fortsätter till köttsängen med sin lysande lampa över sig. Ett livs inpräglade mönster och vanor skärskådas i skär blixtbelysning.

Kudde i rum, 2019. 34.5 x 54.5 cm © Marie-Louise Ekman (Klicka på bilden för hög upplösning)

Trådteckningarna hämtar nerver från insamlade nystan sparade i den inre bildbanken; rummen och interiörerna är bekanta. Man lockas tro att händelserna är kända sedan tidigare, när spänningen upprepas som vaga efterskalv mellan människor och tingen sig emellan. Dramerna utspelas som långväga och dröjande ekon, som en utdragen ton. Köttet omsluter sitt levda liv och förvarar de bräckliga minnena likt ärrade vägar för tanken att följa. De återskapas till priset av att de förvanskas. Nyfikna fåtöljer, spetsiga näsor och näsvist ritande hus spårar som pickup:en över livets envist snurrande skivtallrik. I vinylvärlden spelas de allt gråare ju mer innehållet älskas. Det är grymt och förlåtande på en och samma gång.

Marie-Louise Ekman visar i sin utställning med sin sedvanligt, rappa tydlighet hur människan minns. Det mesta sätter sig i kroppen och kräver sin utlösare för att låta sig åskådliggöras. I man-näsa och dam-mun är trådarna brutna innan de knutits, som det verkar. Samtalet har ebbat ut innan det inletts. Det hade kanske aldrig rätt förutsättningar för att skapa ett jämbördigt rum. Jag avskyr manlig dominans, skriker ett annat verk rakt ut i tystnaden. Den här hösten vittnar dock om motsatsen utställningsmässigt i Stockholm med en lång rad starka kvinnliga konstnärskap som dominerar.   

Stockholm 2019-10-30 © Susanna Slöör