Temat är melankoli, men de litterära referenserna i utställningens inbjudan kan läggas åt sidan. De kan vara nog så viktiga för målaren under arbetets gång, men Christina Ekstrands verk klarar sig utmärkt utan sådana begränsningar. För betraktaren är målningarna i sig väsentligen nog, sin egen rikedom att utforska.
     Grundackordet är roströda toner som bryts mot vågor av grågrönt, ett beprövat och effektivt, komplementärt möte. Det tillförs sedan kyliga accenter i rosa, violett, och ett värmande dovt mörker. Egentligen skulle man kunna säga att en klassisk landskapsgrund (hudrosa) möter en lika traditionellt programenlig porträttgrund (jordgrönt). Grunden tillåter de olika lagren att klinga genom att ställas i motsatsställning.
     Det ger strålande resultat som låter tanken och sinnena vända sig såväl till den inre erfarenheten som den yttre, inom tänkbar omkrets för handen och ögonen. I den bemärkelsen passar temat melankoli väl in som tillståndet för en särskild, stillatigande reflektion. Den är sällan angenäm då känslorna och intellekt ställs inför sin begränsning, sin utmätta räckvidd. Att inte kunna nå utöver eller gå vidare torde vara grunden för mänsklig frustration och uppgivenhet, skapandet i stunden är dess antidot.

Utställningsvy © Christina Ekstrand

Christina Ekstrand sätter på ett märkvärdigt sätt den inre stiltjen i fokus med sina kringgående färgrörelser över dukytorna. Som spåren efter mullvadens sökande gångar, bär hennes måleri löften om möjliga flyktvägar ut ur denna innanför-sinnenas labyrint. Drömmen om att färdas rent fysiskt i den mänskliga tankens innanmäten, hjärnvindlingarnas mångfacetterade lopp, hålls också levande. Men jag kan snabbt zooma ut och betrakta Ekstrands abstraktioner som myriader av minimala landskap som fogas överlappande i olika skalor till varandra.
      Utställningens till formatet största verk med titeln Himmelsfärd må rikta blicken åt annat håll, men jag kan inte låta bli att finna de mest intrikata och hastigt uppblossande trädgårdar, grottor, hyddor och hus i målningens myller. Det påminner om vandringen, i och för sig även den en form av himmelsfärd som styr i exempelvis japanskt måleri. Där regisseras ögat att söka från nedre högra hörnet uppåt mot vänster. Ett märkligt fenomen mot vår kulturs läsning, som vanligen går överst från vänster mot höger i en nedåtgående riktning. Denna läsningens asymmetri återspeglas i uppfattningsförmågans spontant väckta lust för dynamisk, växelverkande spänning, en sällsam harmoni.
     Christina Ekstrand vet att nyttja den möjliga poesin till en intrikat läsning; solen, den inre och yttre bländningen, ger sedan den berikande svärtan.  

Stockholm 2019-11-12 © Susanna Slöör