Skuggor sträcker sig ljudlöst i tungor mellan träden. Kronor syns inte, men jag tror att de rör sig, lätt klingande som naturens egna klockor. En doft av sjö och skog stiger ur målningarna. Liv och död, det synliga och det osynliga bor i Sara-Vide Ericsons gåtfulla bildvärld.
     Konstakademiens tre stora salar har fyllts med hennes senaste verk. I många fall är formaten väldiga. Bilderna trivs här. I hängningen avspeglas balansen mellan längre och närmare perspektiv. Som om någon växlade mellan att se på avstånd och begrunda detaljer. Temat är diffust: platsens magi och vårt förhållande till artefakter och ritualer. Ytterst handlar det dock om det som Sara-Vide Ericson länge har intresserat sig för: det undermedvetna och det dolda, det som vi mer anar än vi ser. Ja, kopplingen till det ockulta är inte irrelevant.

Ericsons formspråk är både robust och visuellt slagkraftigt, både kompromisslöst och övertygande. Här finns inget sentimentalt, möjligtvis något sublimt och romantiskt. Konsten är en handling. Sara-Vide Ericson avlyssnar och betraktar, iscensätter och fotograferar. Hennes målningar förlöses som slutetapp i den komplexa processen. De lever ett självständigt liv efteråt. Den expressiva penselskriften i de senaste verken är mer levande än registrerande, mer impulsiv än redovisande. Det temperamentsfulla måleriet vibrerar i varje penseldrag och frigör sig från sina fotografiska förlagor.
     I formspråket, som andra uttolkare tidigare påpekat, finns vissa paralleller till Karin Broos skapande. Det kanske ligger någon likhet i själva formen, som även minner om Zorns köttsliga måleri och Liljefors dramatiska naturskildringar. I innehållet är dock Ericson långt ifrån dem alla. I hennes bilder är myt och verklighet ohjälpligt intrasslade i varandra. En gåta är här verklighetens oskiljaktiga följeslagare. Därför är hennes skog mer själens än Hälsinglands landskap.

Installationsvy © Sara-Vide Ericson.

Tingen är aldrig likgiltiga i Sara-Vide Ericsons verk. De är laddade med en energi. Dödsmasker, kärl och djurben blir reliker, fetischer och talismaner. Fåglar, ormar och piskor – allt är välkända tecken som triggar fantasin. Utmaningen är dock att låta bli att övertolka. ”Ibland är en cigarr bara en cigarr”, påminde Freud sina patienter.
     Konstnärens erfarenheter av den egna kroppen och upplevelsen av det omgivande landskapet är dock avgörande här. Gestaltningarna är ofta utlämnande på ett nästan provokativt självsäkert sätt. Är man en objuden gäst och ett smygtittande vittne till något hemligt som pågår här? Sviten Agitator har en närmast filmisk karaktär, som om en smygkamera rullade på medan en kvinna i en liten båt utför en ritual med en svepning.

När en anklagande blick stirrar mot mig från Passage of Arms känner jag en plötslig osäkerhet. Luften mellan mig och den unga kvinnan på bilden blir som en ogenomtränglig vägg av glas. Vi blir fastfrusna i ögonblickets råa stillhet. Vi blänger på varandra. En kort stund ser jag mig själv utifrån, med hennes ögon. Den som först sänker blicken förlorar. Det blir jag, förstås. Världen rusar framåt, livet kallar på uppmärksamhet. Jag måste vandra vidare. Dock, en stark förnimmelse rikare och tacksam för det jag fick se.

Stockholm 2019-10-16 © Joanna Persman