Att uppleva Jens Fänges konst är som att vara fast i tiden, ett ögonblick som frusits i en miljö där vanliga regler och naturlagar inte tillämpas.

Perrotin Gallery i SoHo i New York visar utställningen Alcove. Assemblage och bilder i masonit som skurits ut, lagts i lager och målats är bekanta sedan tidigare, liksom sättet de svävar mellan det två- och tredimensionella i symbios med rummet som tapetserats som en del av verket. Vi rör oss i ett rum och kikar in i nästa och gränserna är flytande. En mindre bild hålls i en hand av metall som sticker ut ur väggen. De målade rummens perspektiv är skeva, linjerna i det fysiska rummet kastar om balansen.
     Tidsmarkörerna är svårplacerade. Ett ansikte som hämtat från ett sekelgammalt familjealbum återkommer flera gånger, och möter en annan figur som hämtad från samtiden. Möbler säger 70-tal. Ansiktsuttryck är frånvarande och avståndstagande. Det finns en berättelse, men det är oklart vad den är, och man låter sig villigt engageras och bli medberättare. Det är oklart om man betraktar något i smyg eller är deltagare.
     Att gå i utställningsrummet är som att befinna sig i tillståndet mellan dröm och vakenhet, där man delvis kan styra skeendet men finner sig samtidigt vilsen och fängslad i det som kommer framför ögonen. Inte ett förvånande intryck.

View of Jens Fänge’s exhibition, Alcove, at Perrotin New York © Photo: Guillaume Ziccarelli. Courtesy of the artist & Perrotin (Klicka på bilden för hög upplösning)

Den stora utställningen på Bonniers konsthall häromåret bar just namnet Drömmarna, och Fänges produktion är sällsynt konsekvent. Det svävande ögonblicket med en svårgreppad absurditet bär släktskap med Gregory Crewdsons iscensatta fotografi och Roy Anderssons filmer. Inneslutenheten och melankolin har ett svagt eko av Edward Hopper, medan linjernas och rummens skevhet andas surrealism. Färgskalan har på Perrotin Gallery skruvats ned ett par steg, och domineras av ockra och umbra, med avbrott i en dämpad blå och grön ton.

Jens Fänge fortsätter att rycka tag i betraktaren med sitt distinkta sätt att berätta och icke-berätta. Är det en upprepning från tidigare utställningar? Kanske, men mer korrekt är nog att se dem som ett enda pågående verk som utvecklas över tid. En värld med en egen, långsammare och ickelinjär tideräkning som pågår parallellt med vår och som man kan återvända till. Utförandet är skickligt och upplevelsen dröjer sig kvar länge. Inte minst är det i en tid präglad av starka budskap och i text formulerade frågeställningar mycket uppfriskande att ta del av konst utan facit, där man som betraktare utifrån ledtrådar blir medskapare.

New York 2019-01-31 © Mattias Lundblad