Drömmen om den osynliga handens gudomliga medskapande har genom århundraden varit drivkraften hos många forskande konstnärer. Med fotografins inträde öppnade sig oanade möjligheter till närmanden mellan tro och vetenskap, mellan kemi och himmelsk slump.
    Både Wolfgang Ganter och Åke E:son Lindman gör välbalanserade djupdykningar inom denna fortfarande så gränslösa domän. De experimentella föregångarna och inspiratörerna är flera: Strindberg, naturligtvis, och dadaisten Man Ray, samt ett halvsekel senare Sally Mann och i Sverige Björn Dawidsson (Dawid) för att nämna några.

Untitled (Intersection), epoxy © Wolfgang Ganter

Den tyske konstnären Wolfgang Ganter är hittills mest känd för sitt visuella bruk av bakteriers nedbrytningsprocesser. På utställningen representeras detta av verket Sandro Botticelli, Venus Pudica. Genom ett slags spindelliknande fraktalmönster ser figuren ut att närmast evaporera. Trots det framstår Venus som om möjligt ännu mer genomlyst än i Sandro Botticellis mytologiska sagoskildring.
    Utställningens två andra verk bärs också av närstudiets kvalitéer, men då i rent påtaglig, taktil form. De svårbeskrivna färg- och mönsterspelen är fångade genom mikroskopets okular. Även här är det den kemiska processens verkande som fascinerar Ganter. I interferensen mellan de överlappade objekten skapas ett immateriellt ljus- och färgspel likt newtonringars regnbågsspektra. Det är överraskande, undflyende och visuellt mycket förföriskt.

Terra Ignota #047, 2012, kemigram © Åke E:son Lindman

Framkallningsvätskans effekt i manuellt applicerad form är det som fångar Åke E:son Lindmans intresse – metoden kallas kemigram. De eteriska former som uppstår vid detta särpräglade tillvägagångssätt framstår som närmast fotorealistiskt översinnliga, som exakta skuggbilder av ett förlorat paradis eller som hämtade från en fjärran planet. Men vad som tycks vara ljuvt dimhöljda bergskedjor är i grunden ren kemi. Eller ska man kalla det alkemi, för slutprodukten blir till ögonguld.
     Kemigramets analoga process ligger oändligt långt från vår digitala vardag, och från allt vad selfies och instagramfoton heter. På fotopapper av så gammalt datum att de inte längre tillverkas har E:son Lindman frammanat ett slags bildmässig andlighet i fysisk representation. Man kan förlora sig i hans "träd", "ängar" och avlägsna "bergsformationer" som om de vore resultatet av vattendränkt akvarell. Och till viss del är det ju en snarlik metod, en lovsång till den kreativa slumpens underbara kraft.

Stockholm 2019-05-02 © Leif Mattsson