Gibca Extended kallas satellitutställningarna utanför de tre huvudarenorna Röda Sten Konsthall, Naturhistoriska museet och Göteborgs konsthall. I år är det sammanlagt femtiosju konsthallar, museer, konstnärskollektiv, curatoriska plattformar och konstnärer som knyter an till 2019 års överbryggande tema: sammanflätning.
     Där huvudutställningarna är permanenta under perioden 7 september till 17 november gör många Extended-arrangörer tre program och det som redovisas i texten är nummer två där flertalet hade vernissage 7 oktober.

3:e våningen har en egen rubrik på sin samlingsutställning, Cross worlds, och de 12 utställarna är jurybedömda och utvalda bland mer än hundra sökande. Jesper Nordas installation 1000 Titles (The waves by Virginia Woolf), Collection #1, som bygger hans 1000 understrykningar vid en läsning av Woolfs The Waves, framstår här som både intressantast och mest självklar. Verket består av 1000 vita och svarta sorterade pappersark, en uppslagen pärm med själva formuleringarna och en ljudsättning – som vanligt utmärkt hos Norda – som utgår från 1000 stenar som han låtit falla mot en berghäll en och en. Gestaltningen är klar och genomarbetad och presentationen gör att man tillåts läsa verket direkt men det öppnar sig också mot en fördjupad bekantskap.
     Jesper Nordas verkbeskrivning är dessutom befriande rättfram, vilket också kan sägas om Ivar Lövheims Calco di figura umana, där texten mer eller mindre beskriver hans arbetsprocess. I Lövheims tre målningar har han blandat akrylfärgen med ett annat medium, sand eller cement, och verket är inspirerat av ett vykort från Pompeji som föreställer en människa som förstelnats av aska och ombildats till ett annat material.

Övrigt bland installationer, textil och måleri på 3:e våningen, finns både det enkla och det mer svårfångade. Sigrid Wallskogs Art therapy – Mandala av import/exportvaror från kolonialismen citerar Gibca-temat ”arvet efter kolonialismen” i princip rakt av i en mandala som hon skapat av varor från plantager som importerats till dåtidens Göteborg.
     Jenny Magnussons och Patrik Elgströms Skymmer och ser – Exercise with assemblage (of artefacts) from the excavation preciding San Fransisco Trans Bay Transit Center, ställer större krav på betraktaren som medskapare för att någon form av känsla ska infinna sig. Verket är ett fotograferat emballage, oöppnat, som ska innehålla artefakter från en utgrävning i San Fransisco. Verkets nuvarande tillstånd är mitt i processen: vad lådan innehåller kommer inte att avslöjas förrän den öppnas 2020 i Portugal.
     Ambitiösa texter runt verken saknades inte på 3:e våningen och de antar bitvis snudd på parodiska dimensioner, något som tyvärr kan leda till att en överladdad och illa formulerad text blir det bestående intrycket av ett verk som kanske förtjänat bättre.

Angereds konsthall har under programproducenten Bibbi Forsman hållit en mycket medveten konstnärlig nivå på sina utställningar men har som Extended-scen i Made in Angered #2 – Öppen salong valt att välkomna alla till skillnad från den jurybedömda #1 för fem år sedan. Man kan sympatisera med den inkluderande ambitionen även om den inte känns lika självklar rent strategiskt. Bland mycket förutsägbart sticker två verk ut: Nontokazo Tshabalalas T-shirt-installation #viskaprata, om våld mot icke-vita från säkerhetsvakter och polis, och Meira Ahmemulic, aktuell även på Göteborgs konstmuseum i höst, med filmen Något fint måste hända.

© Azadeh E Zaghi

Galleri Box ställer ut Azadeh E Zaghi, som även är en av deltagarna på 3:e våningen med videon Blue eyed brown eyed, och hon kommenterar här historierevisionismen och den kapitalistiska koloniala maktordningen genom ett antal iranska krukskärvor i If the lord your god enlarges your territory. I installationen Paintings, där målningar byggda på komplementfärger hängts upp som fyra flaggor, vill Zaghi uppmuntra till en ny förståelse av vår världs politiska relationer och konflikter.

Konstepidemin har två Extended-utställningar: Lena Danielsson Wulcan med installationen Trädet mitt i skogen i Bergrummet och Pecka Söderberg som visar skulptur och måleri i Galleriet. Lena Danielsson Wulcan har klätt in Pannrummet i plywood med infällda skärmar där hon dels visar rörliga porträtt av träd, dels har gjort titthål genom vilka man kan se en levande gran och några granmålningar på det nedre planet. Det hela är tydligt och konsekvent utfört men som upplevelse aningen begränsat för den som inte har samma personliga relation till det ensamma vajande trädet på kalhygget som Lena Danielsson Wulcan uppenbarligen har.

Moderskeppet kallar bildhuggaren och målaren Pecka Söderberg sin utställning på Galleriet (Konstepidemin) där han tagit alla tre rummen plus Glasgalleriet i anspråk och fyllt dem med huvudsakligen skulptur. Här dominerar de mänskliga figurerna även om skulpturgruppen med den stora rökpelaren Nightraid/B29/Tre flygplan/Ett flygplan tar mest plats rent fysiskt. I Farewell tar två unga män avsked av varann, om man ska gå efter titeln, men som jag upplever det är det minst lika mycket en försoningsgest – kanske är det båda samtidigt?
     I det stora rummet har Söderberg placerat en samling fågelkranier i trä tillsammans med en vilande kvinna under en filt, Come into my sleep, och en komodovaran, Comodo. Kvinnan, med ena handen på magen och ett ben uppdraget under filten, ser ut att rikta blicken mot vad som kan vara en fysisk person helt nära eller något drömskt i fjärran, och har ett uttryck som är nog för att ladda hela rummet, så ursäkta mig, men vad gör en flera meter lång och gud-vet-hur-tung huggen ödla vid hennes sida?
     Where the dead flowers grow heter installationen i Lilla rummet där torson av en flicka på ett podie är omgiven av askgrå blommor på höga stänglar. Den dämpade belysningen och att blommorna böjer sig nedåt mot flickan förstärker intrycket av en sol som inte förmår tränga igenom ett permanent dis. Det vilar en stillhet över rummet som är absolut. Som bara är. Utan riktning. Utan förväntan.

Göteborg 2019-10-19 © Olle Niklasson