Det är ett lustfyllt återseende att möta Carl-Erik Hammarén i de många självporträtten på Galleri Hammarén. Carl-Erik Hammarén var en tydligt närvarande och igenkännbar gestalt på Göteborgs konstscen, först som Konsthallens intendent och senare som lärare på Hovedskous konstskola. Kanske var det också så att hans olika publika uppdrag skymde hans eget konstnärskap en aning. Samma år som han äntligen skulle ha sin stora retrospektiva utställning på Göteborgs Konsthall 1990, avled han hastigt.

Carl-Erik Hammaréns många självporträtt är ett hänsynslöst sökande i det egna ansiktets olika uttryck. Han väjde inte för att förvränga sina anletsdrag. Det var inte den enkla sortens skönhet han sökte. Men hur han än framställer sig, hur mycket färgen än virvlar runt, hur abstrakt målningen kan verka, så ser man honom omedelbart bland kakofonin av färger. De stora glasögonen är en viktig markör och igenkänningsfaktor. De fungerar på ett sätt som speglar, där vi snarare möter oss själva än konstnärens blick. Hans blick är dold, men tycks ändå iaktta betraktaren. En hand, en gest kan ibland dyka upp framför ansiktet.
     Bland alla självporträtten finns även ett porträtt av någon annan person, oklart vem. Det är en mörk gestalt uppbyggd nästan tredimensionellt med tjocka lager färg. En fascinerande bild av en människa med vita ögonhålor och ett svart streck till blick.

Landskap, 1960-tal © Carl-Erik Hammarén. Foto Galleri Hammarén

Carl-Erik Hammarén var intendent för Göteborgs Konsthall 1961–1971 och huvudlärare vid Hovedskous målarskola från 1972 till sin död 1990. Många minnesvärda och spännande utställningar gjordes under hans tid som konsthallschef. Utställningen ”Skräck” blev nog den mest spektakulära med polisingripande, där Peter Dahls målning av dåvarande drottning Sibylla med uppdragen kjol konfiskerades. Den ingick i serien Liberalismens genombrott i societeten. Ironiskt nog hänger målningen numera på Göteborgs konstmuseum. Där är Carl-Erik Hammarén också representerad, så även på Moderna Museet.

Utställningen slutar med ett litet självporträtt från 1940, där den unga konststudenten avbildar sig med troskyldig blick. Lite försiktigt måleri ännu, men med en osviklig känsla för de ljusa och dova valörerna. På galleriet visas också två små landskap, ett från 50-talet och ett från 60-talet. Men sedan tar hans eget ansikte över och det inre landskap han gestaltar om och om igen. Kanske Freud skulle haft ett och annat att tolka där, eller också är det ren och skär färgglädje skildrat genom ett näraliggande motiv: det motiv han hade framför sig.
     Carl-Erik Hammaréns måleri är en dans i ytornas och färgens fördrivning, i de vilda och närmast akrobatiska kontrasterna. Han hade sina rötter i den göteborgska koloristiska traditionen, men han fördjupar den på sitt alldeles egna sätt. Man kan med fog säga att konstnären själv är närvarande på utställningen, om än inte i fysisk gestalt.

Göteborg 2019-03-05 © Berit Jonsvik (text och foto där inget annat anges)