På sin fjärde separatutställning i Stockholm befäster Hertha Hanson sitt bruk av ett egenkonstruerat, nonfigurativt formalfabet. När hon först visade sina verk på dåvarande AnnaElleGallery, 2012, kunde man med visst fog sortera in henne i en mindre intresserörelse siktande mot abstrakta uttrycksformer. Sedan dess har det tillkommit en mängd målare som nyfiket refererar till 1950-talets friformsestetik samt den amerikanska abstrakta expressionismen. Hos flera av dessa anas ibland en viss omedvetenhet om föregångarnas historia och djupare intentioner, men hos Hertha Hanson tycks valet både naturligt och konstnärligt underbyggt.

Olja på duk, 120x150 cm © Hertha Hanson (Klicka på bilden för hög upplösning)

Trots sin uppenbara önskan att inte bidra till hjärnans automatiska tolkningsiver har Hertha Hanson, liksom alla abstrakta målare, att kämpa emot igenkännandets återkoppling – det ofta irriterande sökandet efter en trygghetszon som speglar en faktisk omvärld.
     Som en del av hennes angreppsmetod finns bruket av breda spatlade stråk, med kraftig struktur, vilka betonar ytan som ting och fysiskt objekt. Hon avslutar också ofta de återkommande horisontella banden redan innan de blir utfallande, vilket även det hindrar refererandet till en semiabstarkt landskapstradition. De disparata avbrotten bestående av mörka rektanglar är också något som tvingar betraktaren att i första hand förhålla sig till ytans variationsrika struktur – ett både klokt och estetiskt intressant alternativ.

I den liggande blå målningen i andra rummet går mina tankar till Torsten Anderssons Källan II, som finns i Moderna Museets ägo. Och även om denne konstnär huvudsakligen är att betrakta som figurativt verkande, är de kreativa tillämpningarna stundtals slående lika. Råheten och tilltron till ett närmast rituellt bruk av ett repriserande formalfabet har Hertha Hanson gemensamt med den högintressante Torsten Andersson. Skiljer gör däremot tid och rum. Men hennes forskande inom abstrakta domäner, som inte har konstruktivismen som mål, ligger egentligen närmare figurationen än dess motpol. Och kanske är det därför verken irriterar perceptionen på ett så lustfyllt vis.

Stockholm 2019-02-26 © Leif Mattsson