© Johannes Heldén

Johannes Heldén publicerar i samband med utställningen diktsamlingen First Contact, den är såväl en ingång som sammanbindande innehållsmässig fördjupning av de verk som visas på utställningen. Det är som en visuellt orienterad poet och ljudkonstnär/musiker som Johannes Heldén fångat mitt intresse. Hans konstnärskap kretsar här och som tidigare kring texten, ordens olika världar och värddjur. ”Kommunicerar med ett ljusbaserat skriftspråk”, lyder den sista meningen i boken som är en lång löpa av kortfattade ”sentienta” (kännande) sentenser. Osäkert om det existerar något subjekt som talar eller om det är programmerade röster sparade åt framtiden, översatta ord från andras världar i en mosaik av uppbrutna rums- och tidsdimensioner.

Heldén är ingen undergångsromantiker men drivs av en i bästa bemärkelse tankeutvidgande eko-naivism inför förändringar, kollapser och utsträckta dimensioner. Elsystemet på det havererade rymdskeppet med sitt långa namn har trots AI-kontrollens haveri ändå fungerat i 250 000 år. Eldflugan Heldén i dikten ”Fältguide till framtida planet” avlyssnar som muterad överlevande hur ljus och ljud formar intelligenta och kännande sporer som vittnar om hållbart liv bortanför de utrotade arterna. Katten försvann någon gång på 2050-talet men spökar i verk och dikter som en skuggbild från kampen mellan husdjur och husse om uppmärksamheten vid ett tangentbord.
     Akvarellerna ackompanjerar guiden med ordlinjerade topografistudier av landskap. De uppbrutna berättelserna presenteras i resväskor av aluminium, lika fotografens fältutrustning, och låter läsaren meditera med alla sinnen. Det är inte nödvändigt att läsa boken som fälthandledning men den inbjuder till återbesök.

Utställningsvy © Sigrid Sandström

Sigrid Sandström visar målningar inspirerade av en stipendievistelse i Dora Maars hus i södra Frankrike. (Hon var konstnär, fotograf och känd som Picassos musa under en period.) Sigrid Sandström har under senare år bejakat en mer amerikansk ådra i sitt måleri, gått upp i format och arbetar i en neoabstrakt och expressiv riktning. Effekterna är anslående. Sandström målar i skikt på skikt med infärgat material (plastfilmer/tyger) som hon låter torka på målningarna för att sedan rivas loss, så att endast spåren återstår. Hon visar här en fortsatt utveckling av detta processinriktade och systematiskt slumpbaserade arbete.
     I slutprodukten binds skikten under en alldeles jämn yta som om bilden vore laminerad på duken. Det är möjligt att det är tekniskt nödvändigt men resultatet blir något distanserat i min smak och understryker snarast målningarnas dekorativa drag.
     Begreppet maar används även för vulkaniska kratrar i lågrelief och jag förstår samband och tanke även om relieferna uteslutande beskrivs nästan som om de vore fotografiskt avbildade i målningarna, kanske som en kollegial gest åt Dora.

Stockholm 2019-04-09 © Susanna Slöör