Eva Hesse, en av konstens superstjärnor i New Yorks 60-tal, fick ett kort men mycket produktivt liv innan hjärntumören tog hennes liv vid 34 års ålder 1970. Det är som skulptör hon har sin starka och självklara plats i konsthistorien, och där hon verkligen var innovativ. Hennes arbete på papper är svårare att kategorisera. Vad är egna verk, och vad är skisser och utkast till skulpturarbeten? Gränserna är flytande. En ledtråd kan finnas i den minimalistiska och postminimalistiska rörelse hon befann sig i, där tanken bakom verket är det primära, och utförandet mer sekundärt om än betydelsefullt.

Hauser & Wirth i New York visar ett 70-tal av hennes tvådimensionella verk, lånade från Allen Memorial Art Museum, i utställningen Forms Larger and Bolder. Presentationen går i en ungefärlig bakvänd kronologi. Det börjar med instruktioner och skisser för skulpturer kring 1968. En trappa upp finns ett antal teckningar och målningar på papper.
     En del upplevs som avslutade, noggrant sammansatta kompositioner i tusch, gouache, krita. Andra som klotter i en anteckningsbok, som till synes ryckts ur en mer kaotisk tillvaro till galleriets svala ordning. En del kommer från Hesses och maken Tom Doyles tid i Kettwig i Tyskland, där de arbetade i en nedlagd textilfabrik och där kvarlämnade maskindelar blev visuella influenser. På övervåningen finns också bilder från studieåren: blomsterstilleben, krokiteckningar och fotogram.

Studio view, Eva Hesse, personal photograph

Under Eva Hesses karriär existerade ännu inte konstvärlden med samlare och kommersialisering i dagens mening. I sina skulpturala verk använde hon material som latex och olika plaster med låg arkivbeständighet, med tanken att det blir museernas problem. Själv levde hon tydligt i nuet, och det är inte helt självklart hur verken bör hanteras och visas. Det gäller också verken på papper. Det strikta utställningsformatet är inte uppenbart det rätta elementet, men det är också svårt att se ett alternativ som passar in i dagens utställningsnormer.
     Vissa delar i utställningen vore mindre intressanta om de inte kom från Eva Hesses hand. Det är inte sagt i negativ mening. I sammanhanget är de oumbärliga. Att gå i utställningsrummen är att vandra mellan ordning och kaos, mellan “högt” och “lågt”, utan hierarkier. Det är svårt att skilja personen Eva Hesse från hennes konst. Allt existerar sida vid sida och överlappande, som en integrerad del av hennes sätt att tänka och vara.

New York 2019-10-03 © Mattias Lundblad