För åtta år sedan började Marie Holmgren teckna träd som en del av en sorgebearbetning. Tallar och granar hon mötte på en daglig promenad vid ett kalhygge blev teckningar i hennes egen storlek utförda på papper som prickteckningar i blyerts. Tusentals tålamodstrotsande grå blyertsprickar bredvid varann.
      Åtta år senare dominerar fortfarande träden när hon ställer ut på Galleri PS. Mitt i rummet står tre rosa stammar i jesmonite märkta av skador och påväxta tickor. Runtom hänger stamliknande centimetertjocka tvärsnitt i olika storlekar där årsringarna återigen är blyertsprickar, tusentals, men också ett avlångt jesmonite-objekt omgivet av en hårkrans. Kalla reaktionen freudiansk men det ligger i farans riktning att hjärnan ofrivilligt här växlar in på Courbets målning L’origine du monde.

Galleriets andra rum domineras av en rosamålad vägg med olika objekt kallade troféer – ett begrepp som i sig inte är okomplicerat: ett torkat rotsystem, bronsavgjutningar av vril-liknande utväxter och hårflätor men också en målning som avbildar björknäver. De grönärgade bronserna mot den rosa väggen står här också ganska ensamt för utställningens färgupplevelse.

Porträtt VIII © Marie Holmgren	Sannas och Lisas © Marie Holmgren

Marie Holmgren har satt samman en konsekvent genomförd installation där känslan är att objekten kompletterar varandra mer än att de bär sin egen betydelse. Att det övergripande temat kretsar kring sår, läkning och liv känns också uppenbart även om titlarna är neutrala och mer eller mindre torrt beskrivande: Trätvärsnitten heter Porträtt; målningarna av björkstammarna heter som trädet på latin, Betula; Mandorla – beteckningen för den mandelformade ljusglorian som omger kristusgestalten i medeltida konst – får ge namn åt en oval brons och flätorna har namn som Sannas, Lisas och Annas.
     Det är ärligt och okonstlat men samtidigt tvingas jag som betraktare att ofrivilligt passera gränsen mellan det personliga och det privata. Utställningen riskerar därmed att tappa en del av sin potentiella möjlighet till kommunikation. Jag söker efter luckorna i berättelsen eller de alternativa tolkningarna men blir inte direkt provocerad av något utan så fort jag kliver över tröskeln till galleriet kliver jag också in så totalt i Marie Holmgrens liv och värld att hon, eller jag, delvis förloras på vägen.

Göteborg 2019-04-03 © Olle Niklasson