Betydelsen av genombrottet för kvinnliga amerikanska konstnärer på 1980-talet kan inte nog betonas. Cindy Sherman, Barbara Kruger och Jenny Holzer kom att för lång tid framöver personifiera de framflyttade positionerna inom i första hand den nordamerikanska, men inom några år även den europeiska konsten. Det var också Jenny Holzer som fick möjligheten att som första kvinnliga konstnär representera USA med en soloshow på Venedigbiennalen 1990.

I Tates Moderns relativt nystartade projektyta Artists Rooms erbjuds publiken att under nästan ett helt år (t.o.m. 7 juli 2019) ta del av Jenny Holzers olika textbaserade verk, varav några relativt sällan exponerade.
     Vid entrén möts man av montrar med Holzers experimentella sökande från 1970-talet, innan hon slutligt bestämt sig för att bli konstnär (hon har ingen formell konstutbildning). Som pendang har de omgivande väggytorna fullkomligt tapetserats med texter ur Holzers kanske mest omtalade projekt Truisms (1984), Hundratals slogans, balanserande mellan djupsinne och banalitet, pekar om inte annat på Holzers nationellt kulturella miljö med amerikanskt managementspråk som ett slags tonbotten. Men vissa av truismerna är verkligen träffande, nästan som små haikudikter i sin koncentrerade form. En favorit är "Protect me from what I want", liksom den självupplösande truismen "Words tend to be inadequate".

Den stora huvudsalen framstår som i särklass mest iögonfallande, åtminstone om man får döma av publikens fascination och intresse. De relativt unga besökarna vandrar runt, sitter på marmorbänkar (Towards the Clouds, 2017) eller ligger på golvet med blickarna fästade vid det animerade led-objektet Floor, (2015), som ursprungligen var avsedd att ligga på golvet, därav titeln. Den magnetiska stämningen i rummet är närmast av rock-gala-karaktär, vilket också påvisar Jenny Holzers förmåga att nå framför allt den nya publiken, uppfödd med digitala applikationer och tillämpningar.
     Men det stroboskopliknande ljuset och flimret av textmassor är generellt så hastigt att det svårligen går att utläsa enskilda strofer eller det totala innehållet. I någon mån är det logiskt då Jenny Holzer, liksom många andra konceptkonstnärer, i högre grad tycks främja ett intresse för objektens symbolvärde snarare än för det förmedlat innehållsliga. Det är heller inte ovanligt att de konceptuella konstnärerna bibringar presentationerna med en form av svårgenomträngliga (skol-)uppsatser i pappersbaserad form. Så inte i Holzers fall, dock, och det hedrar henne.

Installationsvy © 2018 Jenny Holzer, member Artists Rights Society (ARS), NY Photo: Jack Hems

I sammanhanget måste man tillstå att Jenny Holzer är en av de mer visuellt lättillgängliga av 1980-90-talets konceptuella konstnärer. Och hennes genomkommersialiserade amerikanska arv går heller inte att ta miste på. Här ska konsten ut till befolkningen, på neonskyltar, reklampelare och exponerad mitt i storstäderna. Detta har också bidragit till hennes popularitet bland personer som inte känner det som naturligt att uppsöka konstmuseer eller gallerier.
     Men någon "konsten till folket" i en mer demokratisk mening är det knappast fråga om; truismerna appliceras ovanifrån, som utgående från en högre makt i en vertikal tankehierarki. Tilltalet är inte olikt det i de tre ökenreligionerna (islam, kristendom och judendom). Någon interaktivitet eller aktivt deltagande från publiken finns uppenbarligen inte på agendan.

Jenny Holzer är i hög grad en politisk konstnär. Även om truismerna ofta har karaktären av lätt banala fortune cockies-meddelanden, råder det ingen tvekan om var hon står i ett större humanitärt perspektiv. I verken They Left Me, 2018, och I've Just Been Shot, 2017 (som bygger på intervjuer om övergrepp på civilpersoner i Syrien respektive brittiska militärers berättelser om kriget) märks Holzers engagemang i en mer uppdaterad och aktuell form.
     Men trots denna politiska förankring är det förmodligen hennes popkonstliknande appropriering av de kommersiella budskapen och dess digitala teknik som hon hittills oftast förnippats med. Det är där hon talat till publiken på ett språk som den både vill och kan förstå – i en attraktivt kodad estetisk/teknisk form.

London 2019-03-26 © Leif Mattsson