Det är i de svävande mellanlägena Oskar Hult placerar sitt måleri. Det innehållsligt undflyende har kommit att bli något av hans signum – denna gång kanske än mer tydligt än på soloutställningen för knappt två år sedan. Återkommande är utsikterna, fönsterkarmarna och horisonternas flyktpunkter. Anas möjligen en längtan bort? Kanske en drömsk och medveten åtrå till "landet bortom"? En del talar för det.
    Men det visuellt svävande har också ett pris. Det är först när Oskar Hult mer direkt bestämmer formernas placeringar och karaktärer som bilderna förmår tränga igenom hinnan av traderad informell konst. Det är först då som figurationerna inte bara blir till måleriska noteringar utan till gripande och poetiskt trovärdiga berättelser. Så sker i många fall på den aktuella utställningen.

Alfabet, 2019, © Oskar Hult (Klicka på bilden för hög upplösning)

Föregångarna är flertaliga och vissa av dem mycket namnkunniga. Bonnard är kanske den som först kommer i tankarna, tillsammans med sådana särpräglade bildpoeter som exempelvis Hans Viksten.
     Men Oskar Hult är ingen impressionens sökande kolorist, han närmar sig färgen mer rått och direkt. Collageinslagen och de abrupta stilbrotten placerar honom också tydligare i en verkande samtid. Dessutom ger den stora variationen av bildformat och angreppsmetoder möjliga öppningar för kommande, konstnärliga lösningar. Alltför ofta ser man annars unga konstnärer stelna i tomma poser och varumärkes-stress. Alltid lika tråkigt att se. För Oskar Hult tycks den anpassligheten var honom fjärran i tanke och sinne.

Ibland glimmar det till av en alldeles särskild Dick Bengtsson-aktig konstanarkism i Hults bildvärld. Som i Skogen bakom skogen framför där det dunkla skogslandskapet svagt lyses upp av fem stirrande vita ögonpar (eller billyktor). Dessa flankeras sedan av den lilla pendangens vattenspeglande måne. Som en produkt av drömmens dubbelhet förlänger den landskapets horisontella linjespel och minnet sluter sig.

Stockholm 2019-11-06 © Leif Mattsson