Dagsljuset står Petra Hultman för. Hennes Full Sysselsättning i Stora Galleriet består helt och hållet av handgjorda spetsdukar. Det är ett prisvärt material med tanke på den tid som gått åt vid framställningen. För en hundralapp styck kan man få dem i svarta sopsäckar. Det är innehållet i ett antal sådana Hultman nu gett ett andra liv i fem installationer, alla med kvinnliga förnamn.
Stina, den största av dem, svävar strax ovanför parketten utmed salens mitt. Där har dukarna hängts efter varandra, som bladen i en väldigt lång bok. Tillsammans bildar de något som både påminner om ett ymnighetshorn och ett skivställ. Det går nämligen att bläddra mellan tygerna som är stärkta så att de blivit stela som vinyler.
Även de lapptäckslika verken utefter väggarna har med traditionsenlig teknik gjorts styva med socker och stärkelse. På så vis har Hultman kunnat forma dem mjukt, både som uppochnedvända djupa fat och skeva papptallrikar. Fullastade med invecklade mönster hänger de där, lätta och transparenta på olika höjd. Med sin geometri och historia av att ha varit nere i soppåsen och vänt, får de mig att tänka på ålderdomliga barockstycken ingen längre vill spela, men som spökar i spindelväven som ibland växer i sådana här gamla ärevördiga salar.
 |
| Jag letar i ditt kök © Anna-Karin Rasmusson (Klicka på bilden för hög upplösning) |
Om Full Sysselsättning har en rörelse uppåt mot ljus och geometri, så råder det underground och DIY en trappa upp i Lilla Galleriet. Pappslöjdskulissen i Anna-Karin Rasmussons videoinstallation Jag letar i ditt kök, är så klaustrofobisk att den borde vara uppförd i återvändsgränden på något dystert kulvertsystem. Här saknas inte bara fönster, utan även dörrar. Det är också rätt mycket punkrockare över trasdocksfiguren som rasar runt i den, mellan luckor och lådor med ingenting i eller bakom. Det är mörk buskis, kanske inte direkt kul, men i alla fall något åt det hållet, fast mera komplext.
För precis som i en traditionell virkning lyckas Rasmusson hålla ihop många olika rörelser i en avrundad form. Hon som rasar runt är täckt av en kroppsstrumpa hopkommen lika otåligt som kökskulissen där hon ställer till. I den motstående projektionen är handen som vrider de klockliknande spisreglagen inträdd i en handske lika grovt gjord som den upptecknade spisen. Allt går sömlöst ihop.
Även i sitt sätt att filma och sätta ljud, arbetar Rasmusson med språket på flera parallella nivåer. Knäppandet som illustrerar spisreglagens vridning låter både som tagna från en gaständare och en pingpongmatch. Och ljussättningen över köksinstallationen är så låg, att skuggan som rör sig bakom videons ensamma figur ser ut som ett större och starkare syskon, definitivt den av de två som bestämmer när de är i enrum.
Stockholm 2019-10-08 © Bengt Jahnsson-Wennberg |
