Hos Smithsonian Museum of African Art råder i samlingarna brist på kvinnor bland representerade konstnärer – åtminstone namngivna. Det konstaterade man år 2014, och inledde därmed ett förändringsarbete för att ställa missförhållandena tillrätta. Sedan dess har andelen kvinnor fördubblats, från 11 till 22 procent. Utställningen I Am…Contemporary Women Artists of Africa är ett resultat av detta.

Några av namnen är väletablerade i USA, där kanske kenyanska, i New York verksamma Wangechi Mutu, är mest välbekant. Skulpturen Tree Woman påminner mycket om de hon visar på Whitneybiennalen i New York.
    Det finns i utställnigen en relativt stor spännvidd i tekniker, som inkluderar måleri, skulptur, fotografi, textil och video, men uttrycken är ganska tillbakahållna, något som tycks vara en tendens i tiden.
     Fotografiet har en god ställning. Etiopiska Aida Mulunehs Sai Mado är iögonfallande i sin samtidigt strikta och lekfulla färgkomposition där rött ställs mot blått och målade element får spela stor roll. På andra änden av spektrumet finns Zanele Muholis porträtt av lesbiska svarta kvinnor i svartvitt med en stark blick som möter betraktaren och ger agens i ett förtryckande samhälle.

Penny Siopis videoverk, byggt på verkliga händelser där en irländsk nunna blev slagen och bränd till döds i Sydafrika 1952 är hisnande. Vi pendlar mellan abstrakta och dokumentära videosnuttar som hittats på loppmarknader utan direkt relation till händelsen, men som ändå, satt i ett nytt sammanhang berättar om den till smärtsamt vacker musik. Det går inte att värja sig. Här överbryggas avståndet mellan det personliga och det kollektiva medvetandet. 

Past/Future, 2015 © Adejoke Tugbiyele, USA

Frågor om nationell identitet och könsidentitet är återkommande. Nigerianska Njideka Akunyili Crosby, verksam i Los Angeles, är affischnamn för utställningen. Hennes målade självporträtt Wedding Souvenirs strösslas med symboler för Nigeria och behandlar nationsöverskridande relationer. En typ av pan-afrikanism finns i modedesignern Patience Torloweis Esther, en klänning fylld av symboler i solidaritet med Afrika om vad som plågar kontinenten som helhet.

Uppgiften att samla samtida konstnärer vars gemensamma nämnare är att de är kvinnor från Afrika är förstås så bred att man omöjligt kan mer än skrapa på ytan. Den geografiska mångfalden är också begränsad, med Sydafrika och Nigeria i stark övervikt. Att vända på perspektivet och tänka sig ett liknande upplägg med europeiska konstnärer vore märkligt. Att man kan bygga en utställning på en så vag röd tråd säger något om ställningen den afrikanska kontinenten har i den europeisk-amerikanska konstvärlden, även på ett specialiserat museum. Kanske är det en effekt av en plötslig insikt och snabb åtgärd än något annat. Det ska också sägas att museets övriga utställningar är betydligt vassare och smalare.
     Utställningen som helhet känns inte helgjuten i sin avsaknad av övergripande berättelse, men verken har tydliga egna röster, om än ganska konventionella. Slår man bort tanken på en röd tråd och ser de individuella verken, växer ändå en ganska stark utställning fram. Den är tveklöst nödvändig, men man hade kunnat spänna bågen och överraskat lite mer.

Washington D.C. 2019-08-22 © Mattias Lundblad