Konstfack firar i år 175 års-jubileum och uppmärksammar sin historia med en ny bok.
Omkonst tog tillfället i akt att ställa några frågor om dagens utbildning och trender inom konstlivet till skolans rektor, Maria Lantz.

(SS): Kan du se några tendenser som påverkar Konstfacks ställning och studenter särskilt idag?

(ML): En dominerande tendens är att den materialbaserade konsten är stark på galleriscenen. Det som klassificerades som hantverk på 1960–70-tal, saknar motsvarighet idag. Då gick Konstfacks studenter direkt ut i produktion kopplade till exempelvis Glasriket och Gustavsberg. Med några undantag har brukshantverket idag närmast försvunnit då produktionen av större upplagor flyttat till låglöneländer. Istället har konsthantverket förflyttats mot konstområdet och omstöpts mot ”one of a kind”. Ta exempelvis Alexander Talléns porslinsfigurer som idag främst är riktade till galleriscenen.
     Det finns också ett sug från beställarsidan från restauranger som önskar sig unika serier, av inredning, exempelvis lampor eller textilier. Brukskonsten görs idag i mindre upplagor med det unika uttrycket som särprägel. Även textilt hantverk tenderar att söka sig mot konsten men behovet av specialkunskaper kring, tråd, material och ljus gör att exempelvis våra studenter sugits upp av H&M och modeindustrin.
     Internationellt kan man märka att i spåren av att skolorna inte satsat på att behålla sina verkstäder så har designen och designskolor utvecklats mot att man skapar design framför datorn som sedan utförs någon annanstans. Det kan vara svårt för konstskolorna att argumentera för de dyra verkstäderna när det idag finns specialiserade tillverkare på platser utanför skolorna. Den utvecklingen har vi hållit emot i Sverige. Kunskap om material är fortsatt väsentlig och experiment kan inte beställas, därför vill vi ha kvar verkstäderna in-house. Pressen att möta nya behov och låta nya tekniker få ta plats är också stor.

(SS) Håller du med om att det finns en tendens att de unga som är intresserade av att teckna hellre söker sig till grafisk design och illustration istället för till konst?

(ML) Ja, även inom dessa områden är det uppenbart att det sker en glidning. Man kan arbeta såväl uppdragsbaserat som med egna uttryck. Det har blivit ett fält i sig med egna material och teknikfrågor kring papper, tryck och screen samt webb. Det linjära berättandet har vuxit starkt som uttryck, och intresset för själva kopplingen mellan ord och bild.
     Utbildningarna inom grafisk design och visuell kommunikation drar till sig dem som är intresserade av att teckna. Det händer också att man väljer att inleda sin utbildning som kandidat inom konst för att sedan välja visuell kommunikation som master. Det sker även en omvänd rörelse mot konst på masternivå.
     Det är någon enstaka från Konstfacks kandidatprogram som avslutar med master på Mejan (Kungl. Konsthögskolan). De flesta väljer dock att fullfölja sin utbildning inom Konstfack. Det kan vara såväl jobbigt som attraktivt att byta riktning (skola) under sin utbildningstid. Jag har hört motiveringar för såväl det ena som det andra.

(SS) Vilken tillgång har studenterna generellt till Konstfacks verkstäder?

(ML) Det finns allmänna verkstäder för metall, trä, skulptur, print och filmstudion. Finsnickeri samt glas och keramik kan man få tillgång till från andra fack genom sin handledare eller hjälp med utförande för något specifikt projekt. Men tillgång till specialmaskiner och tekniker handlar främst om säkerhet, där inte alla utan kunskaper kan släppas in fritt.

(SS) Vad tror du om att Konstfack med sina resurser skulle kunna erbjuda ett basår med möjlighet att pröva samtliga tekniker?

(ML) Det är en intressant tanke och vi följer utvecklingen vid Göteborgs universitet. Men för den breddade rekryteringens skull är det viktigt att det finns förberedande utbildningar, inte minst ute i landet. Men jag skulle hellre kalla dem kompletterande, än förberedande. Folkhögskolorna har haft det tufft och det är viktigt att stötta dem. Jag har också flera exempel på hur viktig exempelvis Nyckelviksskolan är även för fortbildningens skull. Jag har exempel både från teoretiska som konstnärliga högskoleutbildningar med personer som senare väljer att utveckla sin materialbaserade kompetens med ett år på Nyckelviken. På skolan går vi mer och mer mot att inte kräva särskilda, förberedande utbildningar vid antagningen utan se till motivering och drivkrafter. Vi kan erbjuda mycket av den kunskapen inom ramen för kandidatprogrammet, så ett basår är nog inte helt nödvändigt inom alla våra program.

(SS) Hur ser du på framtiden, vilket uttryck är i fokus?

(ML) Inom konst är trenden stark för måleri. Intresset växte bland studenterna för några år sedan, men därefter kom det en dipp. Nu är utvecklingen åter mycket stark och många av studenterna inom konst vill måla. Förutom att det råder en kraftig medvind för måleri just nu är även 3D-tekniker som skulptur i fokus. Det verkar som vi är trötta och färdiga med att ta del av konsten via skärm, utan söker och vill se saker i rummet.
     Utvecklingen för uttryck som film och video går mot att göra längre filmer med tydlig narration. Berättandet och berättelsen är stark som drivkraft bakom såväl måleri, skulptur som film.
Konstnärerna med intresse för film återfinns inte bara på konstscenen utan är verksamma utanför den. Man kan också se den motsatta rörelsen och se filmmakare som övergår till andra uttryck inom konstområdet.
     Jag hade kontakt med en tidigare student, en duktig konstnär, som nu är engagerad i att arbeta med event och undrade varför tid och talang spills utanför ateljén. Men konstnären hävdade att man har nytta även konstnärligt av att arbeta och lära sig inom andra fält. Det är inte ett problem längre att inte all verksamhet sker inom ateljéns väggar. Men sedan har jag exempel på studenter som är relativt nyutexaminerade inom visuell kommunikation och illustration som uttrycker sin besvikelse över att endast få använda en begränsad del av sin kompetens inom sin anställning. Då påminner jag om att livet är långt och att möjligheterna att få pröva alla sina kunskaper utvecklas över tid.
     Det är viktigt att studenterna när de lämnat utbildningen förstår vad de vill göra och som individer är förberedda för det. Men av lika värde är att bygga en förståelse för vad andra behöver och vikten av att kunna samarbeta. Det blir en smula bortskämt att utgå från att man endast kan ägna sig åt en liten avgränsad verksamhet genom hela livet. Man måste kunna ingå i olika konstellationer.

(SS) I Omkonsts aktuella essäserie om ”Att bli konstnär” framgår återkommande kritik mot teori och kraven på artist statements inom konstutbildningen. Hur ser du på teori?

(ML) Men är inte det 90-tal och kritiken mot Lars O Ericson som ännu ekar? Jag upplever inte att utbildningarna är särskilt teorityngda och har inte hört den kritiken från Konstfacks studenter under mina sju år som rektor. Det finns läs- och forskargrupper för dem som är intresserade. Men det är viktigt med såväl ett teoretiskt som ett materiellt perspektiv på konst. Det går inte att påstå att Konstfack är en utpräglat teoretisk skola. Skillnaden mot exempelvis Mejan är att vi har fler obligatoriska kurser under de första åren med bland annat gemensamma föreläsningar för alla fack på hösten och seminarier inom specifika inriktningar på våren. För övrigt ser vi just nu över konst- och idéhistoriedelarna (inbegripet design- och konsthantverkshistoria/teori) för att göra dessa teoriblock både relevanta och svara mot de behov som finns. 

(SS) Som avslutning kan du ge något exempel på hur utvecklingen avvikit åt något överraskande håll bland dagens studenter och konstlivet i allmänhet?

(ML) Ja, intresset för andlighet har kommit tillbaka och är förunderligt starkt. Det är som om konstscenen tagit till sig samtliga andliga föreställningar och frågeställningar minus gud. Även en konstnär som Tino Sehgal medger och framhäver det.

Stockholm 2019-12-04 © Susanna Slöör