Det mest uråldriga av visuellt berättande måste vara bilden, skriften till trots. Berättarens urdrift kan sökas i grottorna och där handlingen ägde rum medan den utfördes. De inre bilderna söker sin mest effektiva gestaltning när de låter sig styras innehållsligt, utifrån hjärnans sätt att organisera sig. Lisa Jonasson och Eva Kerek visar i sina aktuella utställningar hur fruktbärande bilder tar form ur olika synvinklar.

Lisa Jonasson kallar sin utställning Akt och mening och påvisar tydligt att avsikten/meningen inte kan skiljas från akten/handlingen. Hennes assemblage är intrikata konstruktioner där ytan och rumsligheten trängs om initiativet. Berättelserna fogas minutiöst samman av pappersklipp och bildar precist och tydligt sitt innehåll. ”Bildar” måste skrivas i presens. Tekniken är kyrkomålarens bildordande som låter fläta händelseförloppen i dess samtidighet. Allt existerar här och nu: det som händer, har hänt och kommer att hända. Att rummet vrängs i samtliga dimensioner är följdriktigt.

I galleriets nya layout hänger dukar av juteväv mot kortsidan och omringar öppningen djupare in i galleriet. Kropparna av svart plast badar mot den ljusa ytans ”innanhav”. Här föds, lever, verkar och försvinner figurerna som löv i en höststorm. Livet äger rum, skulle man kunna sammanfatta det.
     I nästa rum ligger böckerna med sitt enda uppslag och tecknar sitt särpräglade engångsalfabet. Runt väggarna hänger inramade tablåer som i sin rikedom och myller för tankarna till mer avlägsna berättare som Hieronymus Bosch, och andra mer nära som Nina Bondeson, utan att för den skull avvika en tum från sin egen ton. Varje bild är sin egen helhet, avsiktliga och ständigt pågående resa genom livet.  

Ur Akt och mening © Lisa Jonasson

Eva Kerek kallar sin utställning för Fika och ger sig ut på jakt efter vardagens rikedomar. Hon arbetar med innehållsperspektivet och framhåller tingen och händelserna i periferin. Tänker man efter är det nog dessa föremål och händelser vid-sidan-av som oftast fångar vår uppmärksamhet. De bildar helt enkelt den inre kartans landmärken.
     Strumpparet mot den randiga mattan liksom porslinets enkla mönster etsar minnena. Utställningens centrum är en installation där dessa inre avporträtterade vägvisare hänger grupperade mot en grön vägg. Smulorna efter fikan ligger kvar på kakfatet därunder. Målningarnas händelser vävs runt Hasse, den strävhåriga taxen (?) som likt Bonnards tax riktar blicken mot de pågående oväsentligheterna där känslorna och stämningarna frodas, livets bakgrundsstrålning. Hasses leverpastejsmörgås, med runda gurkbitar ligger på assietten och väntar på att få bli sin kärlekshandling.

Eva Kerek zoomar även ut nyfiket mot grannarna bakom de krusidulliga gardinerna som spelar sina roller i fasadens fönstergluggar tvärs över den egna skådeplatsen. Men det är inte människornas förehavanden som syns utan prydnadstingen som de omger sig med. Och det är väl rimligt, det är väl i slutändan de efterlämnande tingen som överlever oss. Meningen med livet bor kanske bland loppisfynden?

Stockholm 2019-09-24 © Susanna Slöör