Clay Ketter visar sin tredje utställning på Cecilia Hillström Gallery och i den här upplagan verkar han ha tagit farväl av rummen, flytt- och rivningsresterna eller arkitekturfragmenten. Möjligen med undantag av en vägg med inmonterat 50-talsrundat teakbord, Persson’s Dream. Väggspeglarna ser ut som mönstrade perstorpsplattor, plastlaminat av evighetskvalitet. Väggen har försetts med ett rökfärgat vågspel av figurskurna akrylglas. Kanske kan även det större verket i stjärnformation med ingjutna wellpappkartonger i syntetharts, Big Star Generator, räknas som en övergångsform.

Vad som framförallt har tagit över är ett lystet intresse för vinyl och akryl, i form av flerfärgade glas i olika konstruktioner, eller laminat av olika slag. I centrum finns tillbakablickandet mot uppväxtens tv-program, dess ”intron” eller ”outron”. Sugande som en centrifug dras blicken in i den konstruerade pupillens malström. Och alla som är familjära med vinyl-tidens grammofonskivor, och den nästan lika hypnotiserande rörelsen av skivspåren in mot centrum, vet vad som avses.
     Har Clay Ketter haft ambitionen att skapa en tidsresa, inte tillbaka till framtiden, men kanske framåt mot det förflutna, så förmedlar han hur som helst att han har roligt på resan. Och det är i mina ögon ett kvalitetsmärke.

© Clay Ketter (Klicka på bilden för hög upplösning)

Det märkliga är att det går att inbilla sig att konstnären bakom verket faktiskt varit mer än vanligt intresserad och engagerad vid tillkomsten av sina verk. Omsorgen om detaljerna har Clay Ketter alltid haft, men minnesrörelserna den här gången upplevs mer som en mental rollercoaster i åter-upptäckarglädjens tecken. Vinylskivorna med favoritartisterna bygger tillsammans upp Ketters abstrakt verkande måleri av manipulerade objekt. Greppet känns igen, men intentionen ser annorlunda ut: mindre allvarligt och högtravande i mina ögon.

Många av konstnärerna som beröms med omdömen kopplade till Duchamps gärning för över 100-årsedan, har blivit inlåsta i och av institutionen och klarar sig knappt ute i verkligheten. Ketters ambition är säkert annorlunda, men vita kubens pytonkramande grepp är svårt att slingra sig ur. Då tänker jag även lite extra på den tyske skulptören Meuser som visas i granngalleriet hos Nordenhake under den här aktuella utställningsperioden. Ketters ”möblemang” är också lockande att leka med som inredning eller styling av en ambitiös musikklubb av nyskapande retrokaraktär, ägnad en publik som inte var med då. Men exakt var gränserna går för konstens rum preciseras förstås i stunden av sitt sammanhang.

Stockholm 2019-10-08 © Susanna Slöör