För den engagerade väntar ett raffinerat skådespel i Idris Khans soloutställning Quartet på Galerie Thomas Schulte i Berlin – men inte helt kravlöst. I de till synes återhållsamma bilderna har innehåll och form flätats samman, mättade och vilande väntar de på att öppnas av betraktaren. Vid utvecklandet av bilderna bjuds jag emellertid in till en lek där klanger av konst, litteratur och musik dramatiskt ger sig tillkänna. Från de rykande färska verken ekar reminiscenser från Richard Wagners allkonstverk i kondenserad version och jag blir, som så ofta, påmind av närvarandets relevans.

Den kondenserade poesin blir som tydligast i de tre verken The fleeting ground before your feet, Unhearing and Unseeing och Still While, Still Light. Likt resten av utställningen ljuder bildserien i dovt Yves-Klein-blått. Genom tryckteknik har bilderna byggts upp av svart text som lagts i lager på lager ovanpå den blå bakgrunden för att skapa väldefinierade rektangulära fält som, tack vare ordens överlappningar, likväl genererar en målerisk karaktär. På håll är texten knappast synbar och bilderna förblir abstrakta med en andaktsfullt meditativ lockelse à la Mark Rothko. Vid ett fysiskt närmande varsnas dock ett kompakt innehåll bortom helgjuten abstrakt expressionism. Min rörelse öppnar upp bilderna och ett skådespel initieras i ett mellanrum mellan form och innehåll; ett puder glittrar lätt och i den glatta, svarta färgen skönjs orden som tappat sin mening i den packade massan.
     Just i denna växelverkan mellan betraktare och bild uppehåller sig verkens estetiska funktion och det är här, i det analoga mötet, som verken själva avslöjar sin dräktighet. Noterar i förbigående att aldrig mer lita fullt ut på återgivningen i en surfplatta.

© Idris Khan. Foto: Stefan Haehnel (Klicka på bilden för hög upplösning)

Utställningens huvudnummer utspelas vidare i galleriets överdådiga hörnutrymme där den 60 delar stora installationen Quartet håller konsert under nio meter högt i tak. Med systematisk exakthet tornar här notsystem applicerade på aluminiumplattor upp på väggarna. Skenbarligen medveten om att musikens själva funktion sällan låter sig uttryckas i tryck har Khan skulpturalt smetat tjock svart färg över noterna där, dynamiskt nog, bara de höga och låga tonerna har lämnats synbara.
     Dock är det inte förrän framåt skymningen som installationen fullbordas genom en sinnrik hängning. När mörkret faller återkastar de gigantiska fönstren Khans upplysta bilder i oändlighet och den rusande trafiken utanför galleriet går om intet – plötsligt är jag innesluten i Khans kvartett.

Berlin 2019-09-17 © Emil Ivedal