Galerie Forsblom visar en hyllningsutställning till den danske målaren och skulptören Per Kirkebys (1938–2018) ära. Att det är genom ett privat nordiskt galleri som hyllningen kommer förvånar inte i det snåla klimat som råder i det samtidsspecifikt inskränkta konstlivet på dagens svenska institutioner. Den vikt och betydelse som Kirkeby haft för mängder av svenska konstnärer genom åren kan inte överskattas.
   Jag backar bandet och minns den stora presentationen, en av de sista märkesutställningarna i gamla Moderna Museet 1990. Då hade Kirkeby även som en dansk utpost sedan länge inräknats i den tyska vågen av måleri från 1960-talet framöver 1980-talet. Det senare var kanske det decennium när Kirkeby fick sitt stora internationella genombrott.
     På den aktuella utställningen som trots allt är ett begränsat utsnitt av konstnärens samlade verk återfinns bronsskulpturer från 1980-talet parade med 2010-talets återblickar till 1960-talets preparerade masonitskivor med griffeltavelfärg som grund. Det fungerar alldeles utmärkt.

Installationsvy © Per Kirkeby

Det var självfallet längesedan som Kirkebys verk var något för den vanliga plånboken. Man kan helt enkelt hoppa över priskolumnen i verksförteckningen och konstatera att den sena perioden av masonitmåleri presenteras utan titlar.
     Den griffelsvarta grunderingen återkommer tillsammans med den råa ytans brunbeiga. Teckning, collage, färg- och kritfrätande gester har med den erfarne konstnärens rätt tillförts med en expressiv återhållsamhet. Så lite som möjligt, men ändå distinkt och i stunden närvarande, återuppförs motiv som Kirkeby arbetet med redan tidigt.
     En presentation av Kirkeby brukar åtföljas av en beskrivning av hans bakgrund som geolog och konstnärlig autodidakt. Och visst finns blinkningar till alla dessa tidiga promenader sökande naturens mönster. Men naturen återupptäcks också genom människans skapande. Är det kanske ett barns pusselbitar som fått tjäna som mall för bladliknande former, eller spår? Den lätta hand med vilken han arbetat skulle kunna tas som mindre stringent, utifrån vetskapen att allt han genom åren tagit i blivit till guld. Emellanåt känns innehållet till lika delar väl enkelt som utstuderat vågat.

Utan titel, kol och guache på papper 64,5 x 99,5 cm © Per Kirkeby

Attityden, att allt jag gör fungerar, lyser genom verken och är trots allt inspirerande. Men den som ger sig i kast med att ta efter den skenbara enkelheten lär snabbt få problem. Att måla med självförtroende är en gåva som är få förunnande, antingen dras slutsatserna för tidigt eller vanligare så går verken i träda på grund av materialtyngd utmattning. Därför är det intressant att fortsatt se Kirkebys verk både som en varning och vägledning.

I skulpturerna är det en annan facett av hans konstnärliga personlighet som visar sig. De väldiga formationerna innehåller kroppslighet som för tanken till människan. Huvud och arm och stående huvud är sammanställningar som det hänvisas till i några titlar.
     I det mindre projektrummet möter huvuden som i motsats till Giacomettis fått svullna ut i sökandet efter sina anletsdrag, men som ändå kollegialt hyllar det repetitiva sökandet efter poetisk pregnans. I fonden hänger en oramad och oglasad gouache- och kolteckning. Uttrycket och formen påminner mig blixtsnabbt om Erland Cullbergs målning med den liggande gröna greven (se https://www.omkonst.se/13-cullberg-widoff.shtml.) Och nog kan teckningen få stå för minnet av det konstnärliga adelskap som Per Kirkeby under ett långt konstnärsliv gjorde sig mycket välförtjänt av. 

Stockholm 2019-11-27 © Susanna Slöör