Jag älskar att förvånas, att vandra runt med den ostillade nyfikenheten som mantra och ledsagare; jag önskar inte pressrummets förhandstolkningar som barlast. I Konstakademiens relativt överskådliga lokaler, där masterstudenterna visar sin avgångsutställning, är risken dessutom minimal att förlora sig.

I år har man valt att sprida ut verken från enskilda studenter på flera återkommande kluster eller stationer. Förklaringen, om än något sliten, är att man vill "skapa möten". Och jovars, nog uppstår det sådana, men i flera fall till priset av styrkan i respektive presentation.
     Exempelvis har Guttorm Glomsås fragila, nästintill upplösta verk knappast något att vinna på en dramatisk inramning eller omgivning. Deras spänning ligger i det bevarat lågmälda och underfundiga. Jag hade gärna sett dem samlade inom en begränsad yta, just för att uniciteten tydligare skulle framgå.
     Joline Uvman däremot, med en snarlik tystnad inkapslad i sina verk, har valt att koncentrera dem på en plats. Det är klokt, utfallet blir tydligt och precist när den imaginära bubblan sluter sig kring verken.

© Sophie Vuković

En gammal postmodern kuratorsgroda är att överbetona sammanhanget på verkets bekostnad. Dogmen om sammanhangsbehovet är invasiv. Tillåts den dominera genom scenografiskt manér kan det visserligen förhöja de svaga verkens nivå och karaktär, men det mer troliga är en uppkommen nivellering och normanpassning. Något som skymmer eller försummar det unika hos verken ifråga.
     Så bra då att det finns mängder av starka verk på masterutställningen, tillräckligt för att förskjuta alla förutfattade meningar in i minnets dimbankar. Visst har jag kunnat följa flera av masterstudenterna genom tidigare presentationer, exempelvis Ivar Lövheim, Lisa Lundgren, Hilde Retzlaff och ett antal till, men presenterade i dessa vackra salar avkläs de sin eventuella börda. De står liksom nakna inför sina konstnärskap – den enda värdiga position en konstnär kan inta.

© Elin Odentia

Helt tydligt blir det i Hilde Retzlaffs fall där hon valt att brottas med självaste Nike – en svår nöt att knäcka. Men hon lyckas att få den trasiga sårigheten i Nikestatyn att kongenialt återkomma i glasskärvor och spegelrum – ett intressant och uppdaterat statement.
    I Jonas Bentzers betongskulpturer, omslutande små organiska mikrorum, återkommer den brännande frågan om vår naturs behov av en paus från mänskligheten. Skulpturerna med groende lavar, ormbunkar och gräs har tillfälligt flyttats in i Konstakademiens salar, för att så småningom åter utplaceras i det skogshabitat de för evigt längtar till.

Det är intressant och trösterikt att bland årets masterstudenter finna ett antal spännande målare. Ivar Lövheim har redan nämnts. Hans känsla för taktilitet och måleriska strukturer i kombination med abstraktionens renhet förmedlar intrycket av mogen självklarhet.
    Lisa Lundgrens mytiska motivvärld står delvis fram som i opposition mot det abstrakta, och hennes lek med det exotiska i mönster och betydelsebruk leder associationerna till Fatumehs värld i Ekelöfs sena epos.
    Christopher Long är ytterligare en konstnär med blicken stadigt fäst mot både framtid och historia, här med ett högt skruvat färgschema som leder tankarna till starka kolorister från det tidiga 1900-talet.
    Elin Odentia kopplar även hon an till en svunnen värld. Här är det möjligen Torsten Jovinges konstruktiva sensibilitet hon närmar sig. Det är otippat, stramt och sällsynt stilla. En värld att försvinna in i.

© Hilde Retzlaff

De skulpturala tillämpningarna är genomgående starka. Sara Nielsen Bondes stora barkartade tvärsnitt av natur är både förbryllande och skön. I vax har hon skapat en kamliknande cirkel – som ett staket värnande om intet, om tomheten. Det är rent, enkelt och vackert.
    Nike återkommer i Linda Sestrajcics suggestiva fotoskulptur. De intima närbilderna av kvinnliga kroppar bär liksom livets ärrbildningar på sin hud. Ärren återfinns även i Aldo Zettermans "rekonstruerade" kuber, med 3D-utskrivna "restaureringar". Det är som spåren av ett osynligt monster gått lös med dödlig frenesi, eller som en inre sjukdoms yttre manifestation. Man förnimmer såren från insidan.

Sophie Vuković och Natália Rebelo närmar sig mänsklighetens utsatthet på dramaturgiskt helt olika sätt – men både förlitar sig till totalverkets suggestiva kraft. Kombinationen av skärande hård teknik och mjuka värden är snarlik i de båda installationerna. Här finns en känsla av sönderfall och fragmentariskt uppdykande minnesbilder, kanske likt de i Tarkovskijs film Solaris. Naturligtvis är likheten endast flyktig, och de båda verken mynnar ur var sin erfarenhet.

Det finns således mycket att ta in på masterstudenternas avgångsutställning, även rena relationistiska inslag. En del är storvulet, annat är tystlåtet och minimalt. Den konstnärliga bredden visar på en obstinat vilja att värna sitt liv. Klokt i en dånade värld av sociala mediebubblor och vilsegångna viljor. Bygg ditt inre imperium är väl det enda råd man kan kalla sitt – och bara sitt.

Stockholm 2019-05-24 © Leif Mattsson