Norrköpings Konstmuseum har återkommande uppmärksammat och lyft fram kvinnliga modernister som haft oförtjänt liten plats i konsthistorien: Ester Almqvist, Tyra Lundgren och Randi Fischer är bara ett axplock men listan kan göras lång. Nu har turen kommit till Greta Knutson (1899–1983) och det är ett unikt material med ca 200 verk (måleri, teckning och skulptur) som är på plats i fyra av museets gallerier och som tillsammans med en omfattande publikation skriven av intendent Martin Sundberg ger en vidgad bild av Knutsons liv och konstnärskap.

Det började tidigt för Greta Knutson då hon 20 år gammal flyttade till Paris och studerade konst för André Lhote; hans postkubistiska stil och intresse för fransk medeltida konst kom att inspirera Knutson lång tid framöver. Hon gifte sig med dadaisten Tristan Tzara men lämnade efter åtta år både äktenskapet och Paris i behov av ”ett eget rum” – ett friutrymme som så många av hennes kvinnliga kollegor längtade efter under den här tiden. Greta Knutson var ändå lyckligt lottad då hon hade både kraft och ekonomi att klara sig själv.

Även om Greta Knutson rörde sig i de avantgardistiska kretsarna under de tidiga Parisåren, valde hon att stå fri från tidens alla manifest. Särskilt tydligt tog hon avstånd från surrealismen; hon ville ha kontroll över bildens komposition och var inte intresserad av att släppa efter för det undermedvetna. Hon var förstås inte opåverkad av vare sig surrealismen eller andra stildrag: postkubismen är tydlig i många av landskapsbilderna liksom fauvismens färg och form. Ibland tycks hon tangera nysaklighetens objektivism, för att i de sena verken från 1960- och 70-talen söka sig mot italienskt renässansmåleri.

Landskap, Vaucluse, sent 1930-tal © Greta Knutson Tzara

Men Greta Knutsons varierande stilar framstår inte som ombytlighet per sé – snarare som en metod. Intendent Martin Sundberg skriver fram bilden av en intellektuell fritänkande konstnär som nyfiket söker nya uttryck men samtidigt står stadigt förankrad i de ideal hon håller högt: att arbeta med bilden som en helhet med sammanhållen komposition och rytm. Att bryta med traditionerna och förkasta det gamla var aldrig aktuellt för Greta Knutson; hon går ändå så långt att hon erkänner abstraktionens möjligheter – men med ett förbehåll: att själva motivet inte överges. Kompromissen resulterar i ”halvabstraktionen” som återkommer i många av hennes landskapsbilder och stilleben, ofta tillsammans med det dekorativa.

Det surrealistiska spelade trots allt roll för Greta Knutson. Under 1970-talet, vid sidan av det ”venetianska retromåleriet”, dyker drömska, berättande och mångtydiga bilder upp. Det är sagoaktigt och fantastiskt. Knutson kallar sina bilder ”oneiriska” (dröm på grekiska) och det är frestande att tänka att hon kanske ändå ville hinna utforska också den stil hon tidigare så bestämt avvisat. Om nu avvisa är rätt ord, för med den överblick som utställningen ger syns spår av det öververkliga långt tidigare: I början på 30-talet i några cadavre exquis där Knutson tillsammans med Tristan Tzara, André Breton, Paul Éluard mfl roar sig med att skapa irrationella gruppkompositioner, och i slutet av samma årtionde Knutsons gåtfulla teckning Kvinnohuvud vid fönster.

Greta Knutson ställde regelbundet ut i Sverige och Frankrike; hon skrev romaner och konstkritik och frågan varför hon inte i högre grad blev uppmärksammad under sin livstid kan säkert ha flera svar. Kanske en betydande del ändå ligger i hur Knutson gick sin egen väg och inte riktigt ”låg i fas” med rådande trender, särskilt inte under de senare åren. Men här, i det retrospektiva ljuset, framstår inte Greta Knutsons självständighet och frånvarande av trendängslan som en brist utan tvärt om som något högst kraftfullt och rent av eftersträvansvärt.
    En angelägen utställning som i höst går vidare till Mjellby konstmuseum i Halland.

Norrköping 2019-04-09 © Lotta Ekfeldt