Dekorativ. Vill man dela ut en snyting utan att vara direkt oförskämd när man ser en utställning kan man alltid kalla den dekorativ. I detta försåtligt nedvärderande adjektiv ligger både ytlighet och publikfrieri inbakat. Besvärande nog var det också mitt första intryck när jag klev in på Nevven Gallery under Emma Kohlmanns vernissage. Det och att man nästan överfölls av all färgrikedom. Det kändes ljust, lustfyllt, och mer behövdes inte för att misstänksamheten skulle börja gro.

Emma Kohlmann är en amerikansk konstnär, född 1989 i New York, med ett ben i punkens gör-det-själv-estetik och ett annat i en BFA i Fine Arts. Utställning på Nevven är hennes första i Sverige. Kohlmann arbetar huvudsakligen med akvarell och tusch på papper men visar på Nevven också upp ett mindre antal hängande keramikverk.
Utställningen har en titel, Gossamer threads, vilket kan översättas till spindelväv eller tunn tråd men uttrycket förekommer också i en dikt av Walt Whitman där en tyst och tålmodig spindel är huvudrollsinnehavare. Dikten slutar, i K A Svenssons översättning från 1935: Tills den brygga du behöver är formad – tills det smidiga ankaret fastnar / Tills den spindelvävstråd du kastar fäster någonstäds, O min själ!

© Emma Kohlmann (Klicka på bilden för hög upplösning)

Titlar kommer inte till av en slump, och vad Emma Kohlmann själv syftar på vet kanske bara hon själv, men den skirhet jag ser framför mig där tunna silvriga trådar kapslar in sommarens sista kvardröjande grönska en klar höstmorgon hittar jag inte i hennes bilder. Tvärtom trotsar hennes kombination av flytande akvarell och sumi-tusch uppfattningen om vad som är möjligt att göra med vattenfärg. En del bilder kunde ha varit tryckta, gjorda med schablon eller formklippta ur starkt färgat papper.
      Inte heller verktitlarna för tanken till det sprött poetiska utan är i flera fall inget annat än en innehållsförteckning. Barn owl + blue chair är en bild som föreställer just en tornuggla och en blå stol. Den primitivt ormbunksliknande stjälken med snoppblad som också finns med i bilden fick kanske inte plats i titeln och detsamma gäller också Kohlmanns erotiska produktion som i stort är utelämnad på Nevven.

Däremot tror jag att Gossamer threads are meant to be broken pekar ut riktningen. Det handlar om relationer. Relationer mellan objekten i bilderna men också mellan olika verk där också hängningen är gjord i grupper: två kvadratiska om nio bilder var och två hängda i rader. 
Allt i utställningen är på något vis levande: människa, djur, växt. Man kan se det som fabler befolkade av halvdjur och halvmänniskor, men här finns också trådar till ett antikt bildideal som i Broken mobile shard där den nakna kvinnan i bilden döljer ena bröstvårtan och könet i en klassicerande pose.
     Emma Kohlmann är väldigt tydlig i sitt bildberättande. Precis som färgerna bitvis är exceptionellt starka med klara avgränsningar gömmer hon sig inte bakom något tillkrånglat. Det är oförställt samtidigt som det i grunden handlar om något existentiellt och utfört med övertygelse och säkerhet i varje linje. Och samtidigt som det är hennes alldeles egen kommer jag att tänka på allt mellan Barbro Lindgrens Loranga och Matisses klippta collage. Men är det dekorativt? Det är det också. Man måste bara ge sig tid att se en bit bortanför ytan.

Göteborg 2019-03-21 © Olle Niklasson