Med ett måleri som kastar nät längs konsthistoriens tidslinje fångar Märta König upp pärlor att vårda, putsa och raffinera. Alltmer sällan möts man av ett måleri som detta på våra stockholmska gallerier, med en teknik som både är kontrollerat intrikat och försatt i ständigt upplösningstillstånd. Här utförs en hisnande balansakt med avgrunden som fond: så exakt, så sökande, så fullkomnande.
Det västkustska arvet från mästare som Olle Skagerfors, Maj Arnell eller Alf Lindberg är lika tydligt som det förmodligen är omedvetet. Generna talar sitt kärleksfulla språk, men här uppdaterade med samtidstypiska anakronismer och lekfull ironi; Kalle Anka och Janne Långben gör gemensam sak med den gamle kitschbrassmusikern Herp Alpert.
I det ständiga omtaget och självrannsakandet har den sanningssökande målaren egentligen inget val; det ekelöfska mottot att diktarens första gärning är att bli lik sig själv gäller även för henne.
Märta König har genom åren bökat i målarmyllan med en så ifrågasättande iver och entusiasm att bilderna till slut ser ut som om de liksom flugit till henne som feta sparvar. Inget skulle kunna vara längre från sanningen. De tekniska och associativa skikt som skapas genom hennes ständiga utsuddande och övermålande uppstår inte av sig själva. Övertonerna med närmast musikalisk efterklang är frukten av ett hårt och säkert bitvis mentalt dränerande arbete.
 |
| Vi är på väg hem © Märta König (Klicka på bilden för hög upplösning) |
Det ödmjuka samtalet med målarhistorien har hos Märta König en bitvis både grov och gäckande karaktär. Hon skapar inte som någon blyg viol, snarare som en maskros i ett maratonlopp. Och för många av de nytillkomna besökarna till den konstnärliga scenen – för vilka det slicka fotografiet möjligen är den allenarådande normen – kan nog hennes måleri framstå som både gåtfullt och en smula hädiskt. Men här finns så många bottnar att upptäcka och förbluffas av, dessutom inom en komplicerad målargenre som tycks få allt färre seriösa utövare – att döma av galleriutbudet.
Så glädjande då att de som motspänstigt insisterar på måleriets möjligheter att beskriva något mer svårfångat och sammansatt än den förmenta entydigheten, fortfarande har en scen att verka på. Den må vara krympande men när man någon gång möts av bilder som Märta Königs Vi är på väg hem, med alla dess drömsekvenslika skikt och lager, bubblar det euforiska ruset som skumpärlor inom en.
Stockholm 2019-02-13 © Leif Mattsson |
Oförklarliga fenomen © Märta König
Efteråt med Herp Alpert © Märta König
Interiör med trasor © Märta König
|
