175-års jubilerande Konstfack bjuder upp till traditionsenlig vårutställning med 180 studenter som tar sin master eller kandidatexamen. I år är organisationen av utställningen uppstramad och allt är klart i tid. Intrycket blir därmed naturligt avslappnat som när en välförberedd skådespelare bekvämt improviserar. De olika facken har organiserats runt sig själva vilket också bidrar till en klarhet och tydlighet. Det bryter inte alls intrycket av mångfald, experiment och möten, utan ger snarare var och en ett rimligt rum.

Här finns en mängd verk och unga människors sökandeprocesser att ta del av. Årets utställning är givande från första stund. Ögonen smeker och inspireras av studenternas lust att rumstera med sina material och idéer. Den visuellt lagda blir grundligt stimulerad och kan lämna utställningen efter ett par timmar berikad men ändå fortsatt nyfiken. I år är det påtagligt hur väl studenterna prövar och utnyttjar de fantastiska verkstäder man har till sitt förfogande. Generositeten studenterna emellan märks genom kreativa och utvecklande lån av varandra. Det är märkligt och intressant hur gruppdynamik kan föda goda cirklar och hämmande; i årets upplaga är det flödet från de förstnämnda som för en utomståendes blick dominerar.

© Anna Tedestam (Craft, Keramik och glas, MA)

Möjligen har även undervisningsformen mognat något. Teoribildningarna och kraven på samtidsangelägna koncept hindrar inte att det parallellt går alldeles utmärkt att ”nörda” med uttryck och material.
     Det är avdelningen för konst (Fine Art) som öppnar utställningen i Vita havet och curatorteamet Emily Fahlén och Asrin Haidari har tagit tillfället i akt att lyfta frågor om studentgrupper som känner sig särskilt utsatta i tysta, givna strukturer. Smygande längs med taken finns meningar som uppmärksammar problematiken. De tillhör Cassandra Lorca Macchiavellis examensarbete (Spatial design, Ma). För ett kvartsekel sedan var det kvinnornas tillkortakommanden under utbildningen som var i gryende fokus. Intressant är att ur det perspektivet se sig som förstockad och oförstående inför det som framstår som självfallet och normalt. Vita havet var väl till namn tänkt som en ironisk blinkning till funktionalism och modernism. Men ”vitheten” kan självfallet uppfattas som uteslutande av andra skäl.

© Linus Höj Krantz (Fine Art, MA)

De personliga djupdykningarna och erfarenheterna ställda mot de större och svårgripbara sammanhangen bjuder teman av olika slag. Linus Höj Krantz (Fine Art, MA) översätter vindkraftsverkets övertagande av en natur till etsningar som genomströmmas rent tekniskt av den el som genereras, som ett exempel.
     Utforskningen av processer och metoder och alternativa visuella vägar finns också representerade. Karl-Fredrik von Waldens (Konst, KA) analoga och omedelbara och på rörelse reaktiva vågspel över sin bädd av sand fascinerar, drömskt på samma sätt som minnet efter den perfekt kastade flata stenen över vattenytan.
     Målarna gräver i sin historia och Cornelia Hermansson (Konst, KA) har givit sig in i en kärlekshistoria med pigmentet engelskt rött. Glupande aptit på målerisk humor ger Jesper Thour (Konst, KA) prov på med lejonklo. Stilpoäng för den keramiska buren (tillkommen på utflykt hos Craft?) som havererat under galgen. Niki Fager Myrholm (Fine Art, MA) söker sorgens mönster i en minst lika myllrande installation.

© Viola Florin (Craft, MA)

Viola Florin (Craft, MA) skapar keramiska objekt och refererar med ett citat av Goethe till sinnenas ömsesidigt överskridande längtan: ”Händerna vill se, ögonen smeka.” Hennes öronformade objekt lyssnar taktilt efter visdomarna hämtade ur formens historia.

Jag hälsades turligt nog välkommen av Clara Nergårdh (Textil, KA) i praktfjäderdräkt, som en överdimensionerad trast i partydress. Redet och samlingarna kan sökas längre in i utställningen.
     Som vanligt under senare år imponerar Craft-studenterna och många visar oblygt konstnärliga ambitioner på goda grunder. Konstfack visar åter på vikten av att skapa hållbara konstnärskap. Främst handlar detta om att man lär sig behärska ett uttryck genom ett hantverk vilket är en grund som är svår att bygga i efterhand. Idéerna och den sammanhangsstyrda teoretiska kunskapen är lättare att så småningom finna, utveckla och mogna inom. Vägarna hålls därmed långsiktigt öppna av att ha en god visuellt gestaltande grund att stå på.
     Konstfack visar med årets utställning sammantaget ett genomsyrat självförtroende och en väl avvägd balans mellan handen och intellektet.

Stockholm 2019-05-17 © Susanna Slöör