Till sin fjärde utställning på Galleri Magnus Karlsson har Hans Lannér valt en något annorlunda presentationsform: framför varje skirt klingande akrylmålning har en brun, ålderdomlig stol placerats. Lite udda kan tyckas, och om det förhöjer känslan av föreställning (som är utställningstiteln) ska jag låta vara osagt. Personligen ser jag det som fullt tillräckligt med det innehållsrika och formfulländade bildbygget.

Denna gång är det avsaknaden av exotiska former och berättelsedrivande gestaltning som sätter sin prägel på utställningen. Som betraktare är det lätt att dras in i en värld av pensionats- eller hotellrumstomhet – en känsla Lannér på ett närmast smärtsamt sätt lyckas förmedla enbart med några få antydda former och ett nedtonat färgschema. De halvtransparenta gardinerna tycks liksom svaja lätt för vinden som strömmar in genom öppna balkongdörrar. I övrigt tystnad, stillhet – och eftertanke.
     Jag häpnar över med vilken exakthet de närmast abstrakta bildfragmenten lyckas förmedla rummens intighet – en återhållsamhet balanserande på den berättartekniska knivseggen. Samtidigt tillkommer en mental nivå av uppskruvat värdeperspektiv med krökta dörrar och möbler samt skeva golv och väggar. Det är inte barnets eller den labiles perspektiv, men väl den solitära resenärens, den tillfälliga turistens.

Installationsvy © Hans Lannér

För de besökare som av intresse eller profession håller måleriet som en särskilt omhuldad zon är varje ny Lannérutställning en festens dag. Som få konstnärer lyckas han tillämpa den förfinade yt- och föremålsbeskrivande teknik som blev så fullkomnad i framför allt den sene Giorgio Morandis konstnärskap. Tingen talar som tecken, som bärare av både innehåll och symbolik. Den tvådimensionella beskrivningen av rum och plasticitet skapar hos Lannér en formdialektal närhet till den italienske bildbyggaren – i den aktuella utställningen närmast likt syskonsjälars möte.

I målningen Mombasa delar Lannér upp bilden i två genom en markerad, smaragdgrön skiljeväggsyta – på ena sidan finns sängen, den för resenären så centrala, på andra sidan ett rum för tomhet och tanke.
     Och i Watamu låter han betonade dörrkarmar och udda rumsformer utföra sin stillastående och lite spöklika formdans. Så då är det kanske just en föreställning eller ett drama det handlar om. Men i vårt svenska språkbruk kan begreppet föreställning också betyda något bortanför verkligheten, kanske något drömlikt, privat eller icke verifierbart. Så väljer jag att se Hans Lannérs nya målningar: som exakta beskrivningar av undflyende känslor och tillstånd.

Stockholm 2019-01-29 © Leif Mattsson